Ramberget, omge detta helt tätt med andra berg och gifva dessa taggiga, fantastiska konturer, betäcka dem med Europas och Afrikas praktfullaste växter och till slut bvälfva öfver detta nyskapade Eden en evigt blå himmel. Den resande, som på jernbana eller fartyg för första gången hamnar vid foten af Monaco må vara aldrig eå trött efter resans strapatser, han glömmer dem alla för attbese Monaco innan han hvilar ut efter sina ansträngningar. Genom hängande trädgårdar, liknande Semiramis stiger han upp för berget. Öfverallt myriader af blommor och slutligen ötverst slottet, som synes bygdt för evigheten. Det har en imponerande tagad och är försedt med tvenne torn i medeltidsstil, trädgårdar och omgifvande byggnader påminnande om en stor stad göra den resande belt konfys. Ty man har sagt honom att när det regnar behöfver hela Monaco endast en paraply och att om fursten en gång skulle vilja göra sg skyldig till den kälkborgerligheten att spotta ut genom ett af fönsterna i sitt palats skulle han spotta in i närmaste grann rike. Men saken är den, att det lilla rikets furstar i alla tider användt alla sina tillgångar på att göra slottet till en ointaglig fästning. Efter krutets uppfinnande är detta likväl en bedräglig illusion; ännu ointagligt från hafvet kan dock en enda kanon, placerad på det berg, som dominerar hela Monaco, i grund rasera hela fästningen. Man glömmer dock alla dylika prosaiska reflexioner och beräkningar vid åsynen af den tafla af gudomlig naturpoesi, som upprullar sig från spetsen af denna klippa, vyr hvars fot mörkblå vågor drifva sitt spel. Här böja sig palmer öfver gapande afgrunder, der växa citroner och vindrufvor vilda på bara klippan. Plötsligen upptäcker man, att man förvirrat sig in i en labyrint, man söker komma ut derifrån och påträffar nya naturens under. Träd, buskar och blommor, som man förut endast beundrat i orangerierna, söka här att stänga vägen; Palma Christi, granatträd, vidunderliga Cactus-arter, gigantiska Aloör trassla sig här tillsammans till en förtjusande tapet; der blomstrar en dylik jätte-aloö; för att kunna undersöka blomman i dess topp skulle man behöfva en brandstege: det är minst tio alnar ditupp! Och ve den, som sjelf vill bana sig en väg upptör Monacos klippmurar! De äro öfverallt betäckta med fikon från Berberiet, hvilkas skarpa törnen tusen gånger skola komma honom att blöda, innan han uppnår sitt mål. Monacos spelhus, Casino, ligger på ett berg midtemot slottet. Man måste klättra ner för det ena berget och upp för det andra för att komma från slottet till Casino. Rundtomkring spelpalatset resa sig vackra villor och tjogtals millioner ha här omsatts på några år, ty spelmillionärer från alla verldens kanter ha strömmat dit och bosatt sig der, enär den eviga vären derstädes tillåter Monaco att hålla sitt syndatempel öppet midt i vintern, då de flesta andra spelhus nödgas låta lyckohjulet hvila. De båda vis å-viserna, slottet och Casino, göra ett högst olika intryck. Slottet med sin stora borggård, sina höga fästningsmurar, sin lilla me seltidsstad och sin stillbet representerar den gamla tiden, krigisk, våldsam, men förnöjsam och honett; Casino med sina präktiga terasser och trädgärdar, sitt furstliga Aötel de Paris, sitt stora, om aftnarne rikt eklärerade torg, sina surrande menniskoskaror och sina vanvettiga lyx är den nya tiden, syndens tid. På det senare berget residerar m:r Blanc, spelhusentreprenören, ett djerft äfventyrare-snille. på det förra Monacos envåldsherrskare Charles III. Denne höge herre, som bär titeln af: Altesse Serenissime, är en bildad, behaglig man, som vistas utom sitt rike största delen af året, vanligen i Paris, och är den förste att dra på munnen åt de ärebetygelser, hvarmed hans 1200 hufvudstadsinvånare uppvakta honom, hvar gång han kommer från Paris med sin gemål. Då han för några år sedan kom hem vid jultiden lät hans generalissimus, hvars borgerliga näring, enligt onda tungors påstående, egentligen är skräddareyrket, reparera den enda kanon, som försvarar staden mot europeiska invasioner, skickade ett stadsbud till Nizza efter några skålpund krut, lät furstendömets elfva soldater paradera och lät affyra kunglig salut, 21 skott, till ogemen heder för furstens — jägare och tomma vagn. Landets fader anlände törst två timmar efteråt och gick direkte till Casino, som illuminerade med mareschaller, vaxljus, kulörta lampor under det att de beskedliga borgrarne ståtade med tarfliga nattlampor. Det är en saderlig regent furst Charles; ban har förbjudit kortspel på alla kafer och offentliga ställen. Icke en gång ett litet oskyldigt parti piquet! 03, nej! Man öder bort sin tid med att spela piquet! Vill du spela, min son, så gå till rouJetten! Den duger den! Hvad man än sörlorar der, icke är det tiden åtminstone! Furst Charles har ej ärft rouletten från sina ädla förfäder: spelhuset, hvilket han utD QCc mm — — — — — DA —