Göteborgsposten – 31 augusti 1871, sida 1

omutliga tiden hade undergräft dess fäste och dess fall var nära. De nuvarande innevånarne här insågo detta väl, men, långt ifrån att genom någon slags åtgärd minska denna dagligen och stundligen hotande dödsfara, inväntade de med sublim undergifvenhet det ögonblick, då ett oblidt öde skulle slunga kulan i hufvudet på någon af dem. Om vi gå litet på sidan, kunna vi utan fara inkomma på gården och mottagas der af den landtliga trefnadens alla representanter, församlade till en förtrolig aftoncirkel. Den stora smutsgula suggan låg utsträckt midt i gruppen stirrade i solen, undrande hvarför hon, solen, egentligen så der omvexlande gick och kom, då ju hon, suggan, i alla fall kunde sofva och äta lika ogeneradt om dagen, som om natten. En gammal erfaren bock, omgifven af åtskilliga bedagade getter, samt deras unga arfvingar, blickade vemodsfullt i tankarne tillbaka på ett förflutet lif, hvilket för honom endast egt två sider, ett kort och kyligt sommarnöje på någon kal, ofruktbar holme och en lång, mörk och enformig vintervistelse i ett bofälligt stall, förljufvadt endast af de ungas skrik efter föda och de gamlas kif om densamma. Hur mördande enahanda, tänkte han och förtydligade denna sin åsigt genom att oupphörligt i samma takt gnida sin underkäk mot öfverkäken, så att det långa, gråsprängda skägget gungade fram och tillbaka, som bergmossan för oftonvinden. Katten och den gamla hunden delade samma dystra verldsåskådning, der de sutto utmed väggen, då och då tröstande hvarandra med en sorgsen blick. De enda undantagen från deona allmänna liknöjdhet, detta dåliga lynne utgjorde tvenne