Göteborgsposten – 29 augusti 1871, sida 2

— Det är verkligen ett besynnerligt sammanträffande. — Jag må väl säga det; yttrade mamsell Agneta. Det måtte bestämdt ha något att betyda för oss alla. — Herre Gud, om nu bara Edla Petterson hade kunnat vara med här, men jag tror bestämdt att hon är andligen närvarande, den älskeliga själen. — — — Förlåt mig, Anna, min snälla flicka att jag så i min ifver icke kom att tänka på det ditt djupa hjertesår ännu knappast är läkt, men gråt icke, flickungen min, vi vilja vara glada i dag, fastän det är en dag af allvarsamma minnen. Din salig mamma var alltid sjelfva glädjen, hon. Nu bjuder jag på en bål till dagens ära och så skola vi dricka en skål för hvad som varit, det blir deras deruppe, — en för hvad som är, det blir vår, gammalt förståndigt folks, — och en för hvad som komma skull, det blir din, Anna! — — och äfven er, herr Michabl. I fån också vara med pojkar, vi skola alla ha trefligt i dag. Hjalmar, gå och skaffa hit en kypare! — Och du Janne, jag ser gamle magister Utopixus der borta, gå och bed honom komma och vara med oss! Det här skall just bli ett litet nöje i hans smak; han går der så ensam och öfvergitven, den hedersknyffeln. Nu var Janne Wäderberg just i sitt esse. Att få vara vohlthäter och se glada ansigten omkring sig, det var hans högsta nöje, och fru Christinas största fröjd var att se sin gubbe glad, isynnerhet som det icke ofta förekom att han slog sig lös så här på stort; det tilläto hvarken hans tillgångar eller hans vanor, fastän han visst skulle haft lust att ställa till glada kalaser hvarenda dag.