Göteborgsposten – 29 augusti 1871, sida 1

I finska Skärgården ). Originalberättelse af Adalbert Lamberg. Den gamla utslitna liknelsen med en elektrisk ström, som genomilar oss, kanske äfven henne, är i alla fall den bästa och sannaste och det finnes inga för elektriciteten icke ledande ämnen, som skulle kunna göra oss känslolösa för denna ström, den tränger lika blixtsnabbt igenom den guldbroderade hofmansfracken, som den gråa vadmalsjackan. Och huru betydligt ökas icke dess styrka af en liten aldrig så obetydlig tryckning, medveten eller omedveten! Huru härmed förhöll sig vid detta tillfälle, är omöjligt att veta, men tysta gingo de en lång stund bredvid hvarandra. Han insåg klart att det var hans skyldighet att inleda något lampligt samtal, men det föll sig så svårt att med några likgiltiga ord eller frågor störa den tysta njutningen af att känna denna lilla välformade handled hårdt stödja sig på hans arm. Men för länge kunde ju tystnaden ändå icke få räcka. — Törs jag fråga hvarifrån ni kom, när olyckan inträffade, frågade han, för att få någon anledning att se in i de blå ögonen, som nu höjdes upp till honom. — Jag är i sällskap med urmakare Wäderbergs familj. kanske äro de bekanta? ) Forts. fr. N:o 198.