Göteborgsposten – 28 augusti 1871, sida 2

— Det skall ni visst icke försöka, om jag får taga mig friheten att bestämma; Ni är så god och begagnar er af min högra arm, så kanske lille Carl tager plats på min venstra, då han ju ändå ser att vi följas åt alla tre. Men vågar jag bedja er dröja ett ögonblick; jag vill endast hemta cn bok, som jag haft med mig derborta till tidsfördrif i gröngräset och jag är rädd om den. Jag är genast tillbaka. — Han är ändå bra beskedlig, den der unga herrn ; och så hygglig han ser ut. Jag tror icke att faster kan tycka det vara opassande att jag antager hans anbud att följa oss, dessutom, hvad har jag väl att välja på? — Vill lille Carl att den snälla herrn skall bära dig på armen? frågade hon, liksom för att i Calles välvisa åsigt så ett stöd för sin egen. — Jo, jo; han är lika näll tom tora bror, menade han och så var Anna ense med sig sjelf, just när han nu kom tillbaka. Så som han hade anordnat blef det också; med denna marschordning satte sig tåget i rörelse, men icke följande landsvägen, som skulle blifvit mycket längre, utan tillbaka ett stycke af Bockholmsvägen och sedan till venster en väg öfver ängarne. Här var icke heller troligt att de skulle möta någon, hvilket de ingendera önskade. Det är alltid en besynnerligt ljuf känsla, när en ung, skön qvinna lägger sin arm på vår egen och med fullt förtroende öfverlemnar sig åt vårt beskydd.