Göteborgsposten – 28 augusti 1871, sida 1

på verandan, som hon nyss lemnat visste hon sig ju ega åtminstone två uppriktiga, hjertliga vänner. När man är aderton år gammal och befioner sig i en sådan sinnesstämning, med ett rent samvete och ett oskyldigt hjorta i bröstet, så behöfver man icke taga många steg i en leende, vårsmyckad natur, förrän alla minnen af ett sorgligt förflutet jagas på flykten af ljusa, glada framtidsdrömmar. Hon stod just nu framför T—s villa, detta lilla dockskåp, fåeslott, herdetjäll eller hur man, med något rätt idylliskt namn, skall benämna denna förtjusande profbit på qvinligt ordningssinne och smak. Ingen qvist eller ogräs eller annat skräp vanprydde de finkrattade sandgångarne, som i sjelfsvåldiga slingringar ledde från stranden uppför backen. I de många hörnen af den nätta, ljusgrå byggningen och omkring veranderna stodo allehanda prunkande, väl skötta växter. De små krusiga vågorna hoppade omkring vid stranden, som om de haft lust att också en gång försöka komma upp på Guds gröna jord, och bofinkarne i träden rundtomkring kunde icke nog prisa den trefnad och det ostörda sommarnöje de här njöto; till och med ett par änder och allar, som lågo och småpratade borta vid Jäuissari-stranden, försäkrade hvarandra att, sedd derifrån, tog sig fru T—s villa alldeles gudomligt ut. Anna såg med ett barns nyfikna beundran upp till balkongen och fönstren; allt var så tyst och fridfullt, och i sanden märktes endast några spår af små fruntimmersfötter, ingen menniska syntes för tillfället. Hon fortsatte sin vandring och kom till Lilla Bockens landningsbrygga på Ruusala-sidan och derifrån hör