Göteborgsposten – 28 augusti 1871, sida 1

ren i Annas famn, utan att hafva någon aning om huru afundsvärd denna plats var. Här hjelpte inga diplomatiska undanflykter, utan Anna måsto taga den tunga pojkon på sin arm och sålunda fortsätta promenaden. På andra sidan om källan, på det mjuka gräset och mossan låg en ung man utsträckt i skuggan, händerno höll han sommanknäppta under hufvudet och med ögonen följde han de små hvita molnen, som långsamt summo i den blå rymden högt öfver honom. Hans tankar måtte väl haft något med dem gemensamt, ty hans läppar rörde sig och det såg ut som om han samtalat med dom. Säkert hade han valt just detta ställe, för att få vara ensam med sina tankar, ty om sommaren, då alla Runsalabor och öfriga trafikerande begagnade sjövägen, var det sällan någon, som passerade här förbi. — O! den som finge, liksom ni, sväfva fritt och sorglöst högt ofvan jordens sorger och bekymmer och se på ! — — — Men ack, icke heller ni fån följa eder egen vilja, om ni han någon; vinden drifver eder ju oemotståndligt, än framåt, än tillbaka, än åt öster, än åt vester, för att ni slutligen såsom regn må falla till jorden och föröka dyn i något landsvägsdike, eller vederqvicka ett törstande åkerfält, — hvem vet det? — — — Lika hvita och milda ären ni nu, som ni kanske, innan nästa morgon gryr, skolen vara mörka och hotande, under det blixtrar sönderslita er och thordönet dundrar öfver edra hufvuden. — — Hvem vet det? — — — — — — Så vill äfven jag med lugn och förtröstan gå min väg framåt, hvart den må föra mig, — Älskede föräldrar,