Göteborgsposten – 28 augusti 1871, sida 1

des glada sånger, kägelklots rullande och skott från skjutbanan; sommarklädda gestalter, fruntimmer och herrar, klättrade upp och ner på den gröna kullen mellan träden, nu lade ångbåten till vid ön och allt var trefnad och glädje, endast det låga gula huset tittade med sina fyra små fönster surmulet bortåt Beckholmen, likt en skärgårdspojke, som tittar under lugg, men det var endast förställning, för att dölja all den ystra munterheten och — — — kanske lyckan derinom. — Kors, folk roar sig ju här, alldeles som i Stockholm, tänkte Anna och satte sig ned på en sten en stund för att hvila. Snart lösgjordes en liten båt från öns brygga och en bonddräng i röd ylleskjorta, grå vadmalsbyxor, med låg svart fisthatt på hufvudet och — vi hade så när glömt det — — pipsnugga i mun, skyndade med brådskande årslag att uppnå stranden der Auna satt, och var äfven snart der. — Tulffa paatiin waan, mamselli! sade han och gapade af förvåning, när Anna satt orörlig. utan att efterkomma hans uppmaning. Under gapandet hade han tappat pipan i sjön och, missnöjd som han dessutom blef öfver att ha rott förgäfves, började han svära på finska af alla krafter och Anna, som icke förstod ett ord af hvad han sade, blef rädd för den besynnerliga menniskan och det underligt klingande språket och skyndade, så fort hon kunde släpa Janne Wäderbergs ättling med sig, uppför vägen, som derifrån går rakt fram till Chorgeei källa. Lilla Calle ver nu trött och fordrade oeftergifligen att bli bu