Göteborgsposten – 26 augusti 1871, sida 2

eller social samfärdsel och fordra att bli lemnade allena, att få lefva, såsom de belåtet lefvat, i fyra tusen år. Bakom detta diplomatiska uppträdande dölja de sina rustningar, baslutna att resa våld mot våld. D. 1 Juni skred expeditionen uppför floden. Den skulle vara vänskaplig, ifall omständigheterna så tilläto, men den var väl rustad för striden, och detta försigtighetsmått visade sig berättigadt. Skeppen — fyra ångslupar och två korvetter — framskredo obehindrade omkring en svensk mil, tills de kommo till en punkt, der floden blef ansenligt smalare, och der man med ganska stor skicklighet uppkastat batterier för att bestryka floden. I detsamma ångsluparne nalkades denna punkt, öppnade coreanerna elden och underhöllo i några minuter, en så het kanonad, att. sluparne med deras 12:pundingar gåfvo det män, som genomkämpat det borgerliga krigets våldsamma strider, förvånades ötver dess styrka. Lyckligtvis för amerikanarne voro antingen kanonerna eller deras servering så dåliga, att jernhaglet gjorde mycket ringa skada; kraftigaste svar, och korvettorna, som nu kommo fram till stället, gjorde med sina gröfre kanoner ioom en qvart slut på hela striden. Coreanerna kunde ej motstå de i deras batterier nedfallande bomberna och de lemnade sina försvarsverk och flydde, ehuru icke långt. Endast två man hade fallit på amerikanarnes sida, men fartygen bade lidit någon skada, och eftersom det nu blifvit tydligt, att man hade att vänta sig krig och icke fred, gick flottiljen tillbaka till flodens mynning. Emellertid voro amerikanarne naturligtvis icke emot att afstå från sin plan. Coreanerna hade skjutit på Förenta Staternas flagga, och de hade gjort sitt bästa för att förstöra amerikanska fartyg, hvilka sökte att på en fredlig expedition uppnå Coreas hufvudstad. Sedan derför tio dagar medgifvits coreanerna till förklaring eller ursäkt, afskickades en annan och större styrka med uppdrag att förstöra de fästen, som skjutit på eskadern. Dessa instruktioner blefvo punkligt utförda. Det amerikanska artilleriet nedslog åter allt motstånd, och efter en strid i hvilken amerikanarne ledo ringa förlust, fastän coreanerna visade mycket mod, bletvo fästena tagna, och den andra expeditionen återvände liksom den första. Men nu framställer sig frågan: hvad skall göras? Amerikanarne hafva visserligen, sedan de blifvit kränkta, straffat de kränkande, och de kunna således i afseende på den omedelbara hedersfrågan vara mycket nöjda. Men de ha på intet sätt uppnått det ursprungliga syftewålet med, sin expedition. Coreanerna ha visserligen förlorat ett par fästen, men en expedition, som ville tränga upp till deras hufvudstad, har dock måst vända om. Och skulle amerikanarne upprepa försöket, skola coreanerna nog upprepa sitt motstånd. De ha neml. samlat mellan kusten och hufvudstaden en arm6 om 30,000 man, färdig att möta hvarje inkräktande styrka. Amerikanarne måste således skaffa sig förstärkning. Det är väl icke gerna antagligt, att de skola lemna saken oafgjerd.