Article Image
llvarjehanda. Den siste af ett stort namn. Bland i Tyskland nyligen inträffade dödsfall nämnes ett af en man, hvars karakter och lefnadsbana bilda en påfallande motsats till föreställningen om att stora själsegenskaper gå i arf från far till son — nemligen Wilhelm von Humboldts äldste son. Denne hade nemligen ingentig annat gemensamt med sin berömde fader och sin namnkunnige farbroder Alexander, än namnet och rikedomen, eljest intet. Han var under hela sitt 75 år långa lif (farbrodern Alexander blef 90 år) endast et: Åoriginal. Sina 20 sista lefnadsår tillbragte han i sängen, ehuru han var utrustad med den förträtfligaste helsa, hvarpå till och med det långvariga sängliggandet ej kunde menligen inverka. Allt hvad man för öfrigt kan säga om detta svaga skott på en berömd stam är, att han egde en mycket stor och mycket vacker egendom i Schlesien, som hans fader erhållit i gåfva at preussiska staten. Räddadt konstverk. Då preussarne i September sistl. år ryckte sram mot Paris, blefvo, som bekant flera af Louvre samlingarnes yppersta konstverk omsorgsfullt dolda för att skydda dem mot förintelse eller — transport till Berlin. Iutet af dessa konstverk har dock till den grad varit föremål för konstnärernas omtanke som den berömda Venus från Milo, ett af de yppersta minnesmärken från Greklanas mest blomstrande konstperiod. Då farans ögonblick nalkades blef statyen nedtagen från sin piedestal och lagd i en ekkista, fylld med bomull, på det att marmorn ej skulle bli rispad. En natt buro pålitliga män kistan ut genom en af de hemliga portarne i Louvren, der hon mottogs af andra och fördes till polisprefekturen. Här insattes non i ett hvalf, vid slutet af denna byggnads många löngångar, hvilket igenmurades, hvaretter murbruket förseddes med en mörk färg, som gaf det utseendet af hög ålder. För att ytterligare skydda statyn mot alla profana våldsverkare, inreddes utanför det rum, hvari den förvarades, ett annat, der åtskilliga vigtiga dokumenter framlades, hvarigenom detta fick anstrykningen af ett sista hemligt förvaringsrum. Då preussarnes belägring af Paris var upphatd, var man främst bland allt betänkt på att åter framdraga gudinnan i dagsljuset, men då utbröt kommunens uppror. Till all lycka var dock hemligheten så väl bevarad, att statyn fick hvila i ro. Men då polisprefekturen gick upp i lågor, blefvo de sammansvurna betagna af hjertangslan för statyns öde. Tanken på att denna bildstod af den eviga qvinligheten, efter att ha undsluppit preussarnes bomber, skulle falla ett offer för kommunens vandalism, var nästan outhärdlig. Knappt var också upproret qvätdt, förr än man låt afröja brandtomten, arbetade sig fram till det hemliga rummet — och se, der stod kistan fullkomligt oskadad. Den fördes nu till Louvren och öppnades i närvaro af en regeringskomit. Då locket öppnades vågade de närvarande knappast andas, betagna af den våldsammaste spänning. Men till allas hänryckning låg den evigt unga skönhetsgudinnan i kistan, utan att vara det minsta skadad. IIon har nu ännu en gång uppstått trån de döda för att tjusa åskådarne i Louvrens gallerier. När skall hon härnäst åter behöiva dölja sig undan för hänsynslösa vandaler i vår Åupplysta tid? ee —

25 augusti 1871, sida 3

Thumbnail