Hoställena har innehafvarens krigstjenstgöring potsvarat den tunga, annan jord häraf dragit, samt befrielsen från rotering ingått ibland innehafvarens löneförmåner. Då dessa boställen ill staten indragas, kunna och böra jemväl de roteras. Då indelningsverket skedde ingicks kontraktet derom egentligen emellan kronan och adeln, ty endast den senare hade jordeganderätt. Den jord som ej var frälse var, med undantag at några få ursprungliga skattehemman, krono, och å den senare hade kronan dominium och bonden besittning, hvadan kronan ock egde om utskylderna deraf förordna hurn den behagade. Knektekontrakten äro således ej kontrakt emellan andra än kronan och frälsemännen fastän de omfatta jemväl kronohemmanen och reglera förhållandet i afseende på ifrågavarande skyldighet dem emellan. Först år 1723 fingo kronobönderna rättighet att lösa de hemman de besutto till skatte och 1789 upphöjdes dessa skattehemman till lika förmåner i vissa delar med frälsehemman, som ofrälsemän då jemväl fingo rättighet ega. År 1810 afsade sig adeln uteslutande rättighet att ega det ypperliga frälset som till stor del derefter ock i ofrälsemans hand öfvergått. Med adelns företrädesrätt till frälseegendomen var alltid enligt en lika med lag gällande sed förknippadt, att adeln genom en dyrbar uppfostran at sina barn och olönt deltagande i landets allmänna angelägenheter borde uppehålla en enskilt och offentlig representation, men sedan nämnde företrädesrätt numera upphört, har ock den dervid fästade egendomen förändrat egenskap. Detta förhållande bestyrkes bland annat deraf, att enligt kongl. kungörelsen d. 14 November 1829 föreskriften om skyldigheten för innehatvare af säterier att hålla säteribyggnad upphört; att säteri i krigstid bör lika med krono och skatte ansvara för inqvarteringsskyldigheten, enligt kongl. kungörelsen d. 6 April 1810 och att säterierna äro, lika med den till presterskapet och i viss mån militiestaten samt städerna anslagna jord, till extra rotering indelade enligt kongl. instruktionen d. 20 Dec. 1825. Häraf följer att den ständiga roteringens utsträckning till det ursprungliga frälset ej är en våldsam reduktion af det värde, hvarefter det hittills varit ärfdt eller förvärfvadt. Skulle någon skälig vedergällning för det ypperliga frälset ålagd skyldighet att i stället för extra rotering öfvertaga ordinarie mm — mm HM —-— — HH DID — rotering ifrågasättas måste ock en sådan ej blifva större, än att den kunde genom ett anslag för en gång aflösas. Anslagets belopp bestämmes medelst skyldighetens uträkning genom 5 4, till motsvarande kapital, och kunde staten derför utställa obligationer som amorterades genom bevillning. Beträffande städerna och presterskapet bör någon vedergällning ej ifrågakomma, emedan deras Jord är af kronan donerad. Ått vissa städer i senare tider erhållit rättighet att afhända den på tomterna utdelade jorden, hvaraf följt att stadsjord under eganderätt genom laga fång förvärfvats, förändrar ej jordens natur i sörhällande till statens samfälda behof. Hvad angår den jord som blifvit till rusthåll indelad så, enär inom gamla Sverige rusthållare för rustningar njuta afskritning af jordeboksoch mantalsräntan samt derull uppbär augmentsränta, är någon lindring för dessa ej behöflig, utan skulle tvärtom rustbhålls forsättande till likhet med den roterade jorden tillskynda egarne af de förra en verklig förlust, som orättvist drabbade nuvarande generation. Inom de forna danska landskapen, Skåne och Bohuslän, har måhända rustningen blitvit något hårdare än vederbör, men detta kunde afbjelpas dermed, att antingen styrkan inom hvarje landskap minskades, derefter at deremot svarande rusthåll utgjordes en skälig vakansafgift, som fördelades emellan de fortfarande rustande; eller ock derigenom att kronan öfvertoge vissa prestationer sör den utredning rusthållarne nu åligger. Itöljd häraf bör indelning till rusthåll för kavalleriet ej inblandas med den till rotering tör infanteriet. Då emellertid i den senare en lämplig lindring synes vara påkallad af den utsträckning i det indelta manskapets tjenstgöring, som z af en förökad värnepligt, anser författaI i i ren häraf, att denna lindring skulle kunna åstadkommas på följande sätt: Extra roteringen upphäfves; städerna befrias från båtsmansroteringen och den till båtsmän indelade jorden på landet öfvertager motsvarande rotering till infanteriet. Med uteslutande af rusthållen, hvarå kavalleriet och de derifrån till infanteri förvandlade regementen och kårer fortfarande blifva förlagde, sammanräknas det all öfrig jord på landet och i städerna åsatta taxeringsbevillningsvärde efter medium af tio till tjugo år. Vidare sammanräknas, efter ett antaget medium, hela kostnaden för manskapets förseende med bostad, jord, bränsle och öfrige prestationer, hvilken kostnad kunde lämpligen uppskattas