I försvarsfrågan.) Då ett älskadt fosterlands urgamla frihet och sjelfständighet måste ligga hvar och en af less medlemmar, som ej vill öfvergifva detsamma, om bjertat, men dessa oskattbara förmåner ej kunna få åtnjutas med mindre än att andets försvarsanstalter så inrättas att de uppylla sina ändamål, har förf. af dessa rader ansett sin medborgerliga pligt fordra, att utan inspråk på ofelbarhet och med aktning för andras högre upplysning och djupare insigter, offentliggöra, huru han på grund af en lång erfarenhet och opinionen bland den del af landets innevånare, ej minst vår förståndiga och ej vilseförda allmoge, som tänker högt om sin konung och landets institutioner, trott att den brännbara, men på irrvägar förda frågan om försvaret, utan allt för stor rubbning i det befintliga må kunna lösas. Jag delar deras mening, som anse den indelta armön såsom stam för närvarande vara minst kostsam, samt jemväl nödvändig till bevarande af både yttre och inre säkerhet, hvaremot en stam, hvars egenskap och aflöning skulle bero på skattebeviljande riksdag — med dess skiftande opinioner och vid hvilken ledamöter, sorgligt nog, ej aktat för rof att såsom vilkor för uppfyllande af landets behof af försvar framhålla tilltredsställelse af enskild egennytta samt till och med förordat allmän afväpning — skulle för landet innebära föga trygghet. Besinnom att inom landet finnes en utöfver rotebönderpas antal vida större mängd samhällsmedlemmar, hvilkas intresse regeringen ej kan efterskänka samt att det dyrbara arf af frihet och sjelfbestånd oss kommit till del från våra förfäder, hvilka samlades omkring en Engelbrecht, Sturar och Gustaf Wasa, de der frälste landet från utländskt förtryck, måste af svenska folket samvetsgrannt förvaltas och lemnas oförminskadt åt kommande slägten. Efter dessa inledande ord vill jag redogöra för mina åsigter i ifrågavarande ämne. Ifrån urminnes tider har Sveriges försvar hvilat ej mindre på person än på egendom. ) Ofvanstående uppsats har blifvit oss tillsänd från en allmänt aktad och inom sin ort i kommunala värf mycket anlitad man. Det är med så mycket större nöje vi gifva offentlighet åt uppsatsen, som densamma först och frärast vittnar om den fosterlandskänsla, hvilken vi för vår del anse utgöra första vilkoret för att man i denna vigtiga sak skall ega rättighet till att afgifva ett omdöme, och den vidare intygar att dess förf. med allvar sökt finna betydelsen af de kameralistiska termer, som omsluta 14. Faa fesaanc innarota lämna