Göteborgsposten – 25 augusti 1871, sida 2

Vänskap! kom att ur mitt bröst Utan grymhet rycka Taflan af min lefnads höst, Taflan af dess lycka! Läk det sår, Din klokhet rifver, Med den tår, Din ömhet gifver: Vänskap! du är sorgens tröst, Du är glädjens lycka! Herre, min Skapare, hvad vi då hade trefligt! sade Wäderberg och knackade askan ur sin pipa. Jag kan icke hjelpa, mina vänner, att jag talar så mycket om Chorus, men, ser ni, det är alldeles omöjligt att tänka på Edla Petterson, utan att straxt komma ihåg Michaöl Chorteus, det är alldeles som om deras själar voro slägt, med hvardra, och ingen af dem behöfver skäms för den slägtskapen, det säger jag. En hjertans älskelig karl måtte det ändå ha varit, när bara hans döda bokstäfver kunnat så förtjusa en sådan qvinna, som hon var, ja, hon var ordentligt, rent af kär i karlen och hade han då ännu varit i lifvet, så hade jag, om jag varit i Pettersons kläder, bestämdt manat ut honom på ... på ... — Kanske på tornspiror? — frågade Strömling och skrattade förnöjdt åt denna, som han sjelf tyckte, lyckade dvickhet. Men gubben Widerberg hörde ej qvickheten, han hade försjunkit i sina minnen och for upp liksom ur en dröm, då Agneta Berg uppvaktade med följande replik: