Göteborgsposten – 25 augusti 1871, sida 2

— Nå, Herr Wäderberg, påminte denna, sitt nu inte der och glöm bort både sej sjelf och andra! — Ja, kära Janne, du ville ju berätta din historia till slut, sade fru Christina. — Genast, genast, godt folk, återtog Wäderberg, återkommande från sina tysta betraktelser; — jag bara satt och funderade på huru Chorus och Petterson må kunna förlikas om Edla deruppe, men vår Herre är vil så god och beskedlig och ställer s-ken till rätta, när han ju sjelf har samlat i hop dem på ett ställe. — Det är underligt hur det går här i verlden ändå; hur det gick, så blef hon ändå enka till slut, stackars Edla! Några år efter den lyckliga tid, som jag tslat om dog Petterson utan att lemna en fyrk efter sig i förmögenhet. Sedan lifnärde hon sig och barnet af sitt handarbete och gaf äfven nybörjare undervisning i pianospelning, tills hon för halfarnat år sedan följde sin make till ett bättre land. Anna kom då till ett par ogifta äldre fruntimmer, aflägsna slägtingar, hvilka kanhända icke alltid behandlade henne så ömsint som hennes värnlösa belägenhet hade bort föranleda och i vintras fick jag ett bref ifrån henne deri hon, enligt sin aflidna oförgätliga mors råd och önskan vände sig till mig, såsom den döende hade sagt; när det blefve alltför tungt och svårt för henne. — Med den första ångbåten i vår kom hon nu hit och, fastän hon icke har sett mig sedan hon var tre år gammal ungefär, så är hon ändå liksom gammal bekant med mig, derför att hon så ofta hört föräldrarne tala om mig och äfven med gumman min har bekantskapen gått fort för sig. Hon ville här söka sig