Göteborgsposten – 25 augusti 1871, sida 1

— Äh, mamsell Agneta lilla, det går ju an att höra på ändå, skrattade Wäderberg. Jo, ser ni slickan är dotter af min fordne principal, det vet ni kanske redan. När jag lemnade Pettersons verkstad och Stockholm för att bli min egen här i Åbo, så var flickungen ungefär så stor som min lille Calle, som hon nu går och vallar der borta. Mycket tyckte jag alltid om barn och isynnerhet om lilla Anna Petterson, som hon heter. Salig Petterson behandlade mig aldrig som de andra arbetarne, utan som bror eller barn i huset; först och främst derför att jag var finne sa han och såg ut, sa han, på pricken så som han föreställt sig en af de der envisa linhufvena vid Wirta bro eller vid Jutas, och så trifdes han godt i mitt sällskap; ja, mången treflig stund pratade vi bort på källaren Pelikan på söder, dit vi brukade gå tillsammans om Lördagsqvällarne, och då skålade vi mer än en gång för Döbeln, Adlercreutz och gamla Finland och alla gamla hederliga tjurskallar på andra sidan som han sa, för si han var alltid litet grofkornig i sitt tal, och när han hade ibland fått tredje toddyn i sig så blef han någongång en smula oregerlig, han som vi, och menade på, att det vore hin så försmädligt sa han, att vi inte kunde få behålla de gamle finnarne, för de äro ändå trefliga, påstod han, och mycket annat, med ett ord vi voro uppriktiga väoner och kommo öfverens att då och då qvista öfver Bottenviken och hälsa på hvarandra i framtiden. — Kom ihåg Petterson, sa han ofta på skämt, att när jag nu snart lägger mig och dör, så ska du gifta dig med min Edla och bli en far för min tös, för min lilla snälla ÄAnna?, och så