Göteborgsposten – 25 augusti 1871, sida 1

grät den goda själen strida tårar; — det gjorde han alltid när han fått sig ett glas. Jag lofvado honom med handslag att, om jag var ledig när Edla blef enka, så skulle jag aldrig ta någon annan till hustru. Ja, det skall jag säga er, — och dig med Christina, att det var en qvinna, denna Edla Petterson, som få ha blifvit skapade af vår Herre. Hon är nu död, salig menniskan, för ett och ett halft år sedan, så det gör ju ingenting att jag prisar henne på hennes döda mull, säg, gumman min? — Gud välsigne henne der hon är, sade fru Wäderberg och ly te fromt sina ögon mot höjden. Det måtte visst ha varit en ovanlig menniska, efter du så gerna talar om henne och vi skola bara hoppas att flickan blir henne lik. — Ja, att hon skulle bli bättre det vore visst förmätet att önska, för det är då visst och sannt att det var ett hem, så fint och putsadt och trefligt och gladt, och solvarmt, ackurat som hos oss, Christina, om jag ska säga det sjelf och skämma bort hustru min. Alli gick der som en dans, arbetet som nöjet, på den tiden, som var bestämd för det; var det mulet ibiand litet smått utomeller inomhus, för si Petterson hade inte alltid så godt om fyrkarne, fast han var en skicklig mästare, så hade alltid Edla, — jag kallade henne också endast med hennes förnamn — något gladt och vänligt ord, som klarnade upp Pettersons panna, och så blef det snart trefligt igen. Om vinterqvällarne så sjöng hon för oss och spelade klaver till sången, så stt hjertat ville smälta i en stackars ensam karl, som jag var på den tiden; och hon