Göteborgsposten – 24 augusti 1871, sida 1

göra ens en mygga något förnär. Vid hans sida satt hans kära hälft, en fullkomlig motsats till honom sjelf, men endast i yttre måtto, ty hon var den fryntligaste, vänligaste och språksammaste lilla uppnäsiga qvinna som någonsin haft mod att taga en så stor urmakare till man och älska honom i lust och nöd, och det gjorde hon, med hela sitt friska hjertas tillgifvenhet. Hon hade just aldrig sett bra ut och de talrika ärr, som kopporna lemnat efter sig i hennes ansigte, hade icke heller verkat fördelaktigt på hennes utseende. Det äkta paret Wäderberg var alltså långt ifrån vackert men tre företräden hade de gemensamma framför många; vackra, friska tänder, vänliga, uppriktiga gråblå ögon samt ett hjertegodt skratt och derföre måste alla goda menniskor hålla af dem. Så bestod sällskapet vidare af viktualiehandlanden, det var redan då längesedan bortlagdt att begagna den gamla vackra, redbart klingande titeln: borgare, Strömling, en man af omkring 40 år, som ingenting hade emot denna verlden mera än att han var ÅLledig till äktenskap. Han hade nu i mer än tio år försökt att bli af med detta epithet i prestbetyget men städse utan framgång, ty hans anspråk på en äkta maka, värdig att fortplanta ätten Strömling, voro så stora, att icke många skulle hafva kunnat nppfylla dem, om de också hade velst, men ännu värre var att hittills ingen enda hade på allvar velat försöka, utom kanske på sista tiden mamsell Berg, som nu satt. bredvid honom och i detta ögonblick doppade en sockerbit