Göteborgsposten – 24 augusti 1871, sida 1

sina ullrika får, som han vandrade fram och åter mellan de fullsatta borden, med händerna, då liksom nu, korslagda öfver nedersta delen af ryggen och en. af Jäderholwms papyrosser (å 75 penni bundten) i sin leende mun. Isynnerhet vid ett af borden, på verandan, som vetter åt sjösidan, tycktes det blifva trefligt, så der riktigt trefligt, som det endast förekommer bland folk af en viss klass och i all synnerhet på en solig och vacker Söndags eftermiddag i Juni månad, med en herrlig natur omkring sig och det glada medvetandet inombords, att, under en arbetsam vecka, troget ha uppfyllt sina pligter. Der satt urmakare Wäderberg, stor och stark, skinande af välmåga och glädje och, och när man såg hans kolossala händer fatta tag omkring en jätte bland sjöskumspipor, så hade man svårt att begripa huru han någonsin kunnat befatta sig med sådana småsaker som delarne af ett urverk, och man fann det helt naturligt när man fick höra att det isynnerhet var tornur som utgjorde herr Wäderbergs starka sida. Sådana hade han förfärdigat eller reparerat till stor belåtenhet för många af Finlands städer. Han hade lärt sitt yrke i Stockholm istället för i Petersburg och var till följe häraf litet ÅSuecomantill stor förtret för många, men det kunde icke hjelpas, ty gubben Wäderberg var envis som synden, antingen han skrattade — hans skratt lät ungefär som dånet från en väldig tröskmaskin — eller han var vred, hvilket han alltid sjelf tillkännagaf; nu blir jag riktigt arg, brukade han säga ibland, men det var ingen menniska, som trodde