Göteborgsposten – 24 augusti 1871, sida 1

Och äfven han var precis likadan då som nu; lika sömnig och trög att få till lifs om våren och lika envis och krånglig att lägga sig till säker hvila om hösten, till djup förtviflan för Beckholmen och Bockholmen och stadens alla strömmingsälskare samt och synnerligen. Äfven det året hade han försofvit sig, utan att låta sig störas af hela den öfriga naturens hushållsbråk och toilettebestyr, för att på ett hyggligt sätt taga emot den sena förnäma gästen, som ibland gör äfven oss, stackars finnar, en fransysk visit och då vanligen af några små oerfarna lärkor låter anmäla sig alldeles för tidigt, under det svassande, ifrån utlandet lånade namnet: Sommaren. Men nu var denne efterlängtade sommar ändtligen nyss anländ och Åden som väntar på något godt, väntar aldrig för länge. Hade den länge dröjt, så var den också nu så mycket vackrare och allt hvad lif och anda hade skyndade sig att njuta, och skynda sig måste man också ifall man under denna korta, varma, herrliga tid vill något så när hinna med att hålla sig skadeslös för den långa, kalla och ruskiga vintern: Runsalaekarne voro redan gröna och vaggade fundersamt sina hufvuden öfver den friska gräsmattan och fåglarne sjöngo för brinnande lifvet, som man säger, för att hinna igenom hela ropertoiren innan konserten skulle taga slut. Och till allt detta kom nu det glada sällskapet från ångbåten som skyndade sig, äfven det, att få hvar sitt glas punsch, toddy, kaffe eller th6. Till och med på herr Wahlströms högtidliga anlete hade det vackra vädret och — de talrika gästerna lockat fram solsken och sommar! det var med en herdes förnöjda blick, när han betraktar