ne och begäfvo sig till Hasselbacken, dit landsotispressens representanter blifvit inbjudna på en tillställning af hufmdstadspressens representanter. Från Utlandet. I nästan hvarje utländsk tidning vi taga i hand bar arbetarefrågan en framstående plats. Hon är ej inskränkt till något land, utan spinner sig som en bärfva omkring hela den bildade verlden. Största tarhågorna väcker hon dock för ögonblicket i Tyskland, der man med en känsla som gränsar till förfäran spörjer sig sjelf: Huru skall allt detta sluta? En korresp. från Daily Nevs, hvilket blad annars brukar se allt i rosenfärg, då det gäller Tysklands framtid, utbrister i hänsyn till denna sak: Män, som äro förtrogna med känslorna hos de arbetande klasserna i Tyskland, försäkra, att de franska arbetarnes kommunism är ett intet mot de revolutionära lärosatser, som funnit insteg hos de tyska arbetarne. Men oafsedt denna fara, som hotar ej allenast Frankrike och Tyskland, utan hela den vesteuropeiska civilisationen, och hvilken utgör en vigiig tråga på båda halfkloten, finnes det äfven andra (dermed i viss mån sammanhängande) frågor at mera politisk natur, hvilka skola komma att sysselsätta de tyska statsmännen. I Preussen har länsaristokratien ännu makten. Man kan gerna påstå, att statens ledning och befälet öfver armen äro i händerna på de aristokratiska slägterna. Tyskland, eller den del deraf för hvilken Preussen är medelpunkten, är ett af bildningens hufvudsäten. Den omfattar alla klasser, och det finnes bland de studerande utmärkta lärda. Men det är likväl säkert, att lärdomen har svårt för att bli erkänd, då den icke är sörenad med förnäm börd. Preussen har en NUUUUfUUAUIUUUI, wo vj va py. 1——.——5 ring. Den kongl. myndigheten är så godt som oinskränkt. Detta sakernas tillstånd skall sannolikt, om det än angripes, komma att fortfara, så länge den nuvarande tyske kejsaren och hans minister lefva. Men då de äro döda, skola alla de olika fordringarne och anspråken uppstå med kraft, och då behöfver Preussen en statsman, som har förmåga och vilja att uppfylla tidens kraf. Finnes det ej någon sådan, är måhända dess sista timme slagen. Korrespondenten har endast alltför rätt, och då en gång preussiska folket ej längre låter sig dåras at krigsrus och eröfringar, skall det vältra sina missnöjda massor mot de beklagliga, medeltida förhållanden, som ännu alltjemt råda i afseende på dess såväl politiska som kyrkliga och sociala institutioner. Öfver hela Tyskland gripa arbetsinställningarne eller strikes alltmera omkring sig och de ha här avtagit en i deras konseqvenser mera logiskt genomförd karakter än annorstädes, der samma hvälfning uppträdt. Under det att t. ex. i England, moderjorden för alla arbetarestrikes, endast arbetare af samma yrke understödja hvarandra, då en eller annan fabriks arbetare inställa sin sysselsättning, har man i Berlin infört en annan metod. I Eogland bli vanligen de strikande arbetarnes och deras yrkeskamraters medel snart uttömda, då arbetarno stå ännu mera blottstillda och svaga gestemot arbetagisvarne än någonsin, hvadan de måste oftast böja sig för dessas vilja. I Berlio ha murarena redan i flera veckor strikat, såsom det heter, först understödda af sina yrkeskamrater annorstädes. Då medlen började sina, så att på grund af arbetegifvarnes envisa motstånd etriken var nära att taga slut, beslöto timmermäpnen och snickaregesällerna att äfven för sin del understödja murarena, räknande derpå att, sedan dessa lyckats besegra sina arbetsgifvares motstånd, de skulle i sin ordning understödja dem, då de ville genom strikes vinna förmåner åt sig. Denna sammanslutningstanke har vunnit ytterligare anklang hos andra arbetare, såsom vi läsa i ett bref från Berlin af d. 15 d:s, hvari det skrifves: Nu ha äfven skräddaregesällerna beslutat understödja murarena med penningar. En komitå af 13 gesäller har nedsatts, för att förestå insamlingen. Om denna agitation vinner större utbredning och fasthet, gå vi till mötes förhållanden, hvilka måste bli mycket farliga för det borgerliga samfundet i Tysklands metropol. Dystra rykten i detta hänseende ha redan under flera dagar smugit sig omkring, och i betraktande af den stämning, som råder inom de lägre lagren af vår befolkning, erfordras det verkligen den största påpasslighet af myndigheterna, för att skydda de besutna klasserna mot våldsamheter, hvilka helt säkert skulle ha mycket gemensamt med katastrofen i Paris. Arbetarne i en fabrik, der det försärdigas jernvägsmateriel, ha redan för någon tid sedan gjort strike. 200 ha vieserligen återupptagit arbetet, men 700 äro beslutna att medelst striken genomdritva sina fordringar. Maskinarbetarne å de öfriga fabrikerna understödia dem af vttersta förmåga. På ett all