Ännu har jag ej omtalat på hvad sätt sallaten egentligen bör lagas. Man födes till sallatlagare. Sallatberedningen är en produkt af smaken som tillhör de sköna konsterna och kan ej inläras efter regler lika litot som poesi, måleri eller bildhuggarekonsten. Man kan t. ex. ha klart för sig, att hufvudsallat endast kräfver en obetydlig qvantitet olja, att kall blomkål bildar grundämnet i en herrlig sallat, som fås i Italien, att det öfver hufvud taget går fyra thåöskedar olja på en full thösked ättika, att man skall vara mycket sparsam på saltet att det framför allt är af högsta vigt att saltet är fullkomligt upplöst i ättika, innan oljan gjutes på, allt detta kan man som sagdt ha reda på och till på köpet förstå att plocka de rätta plantorna på rätt tid, men ändå måste man vara född till sallatlagare för att kunna drifva det till någonting stort. Till och med den store Gaudet hyste understundom tvifvel, om han hos sig förenade alla de egenskaper, som en fullkomlig artist i sallatlagningskonsten bör ega! ty det påstås att det egentligen fordras fyra personer för att laga en okianderlig sallat, äfven när alla nödiga ingredienser förefionas, nemligen: en slösare till oljan, en girigbuk till ättikan, en vis man till saltet och en galning för att röra om sallaten ! LUT.