utländingar. Han sade, att staben alltid höll på SC YI ulobcCctal!C1i0TCISCu UIVULGIIV YIDG sina draktänder. Lyckligt det land, der arbetsklassens upplysning befrämjats sedan länge och der de andra klasserna med förtroende gå den till mötes, der skola många sociala stormar uteblifva. Inför krigsrätten i Versailles stod d. 16 d:s absinthmannen, den skräflande Lullier, som synes ha hållit domstolen och åhörarne vid godt lynne genom ett vidlyftigt storpratande. Af hans förklaringar må anföras: Man hade ännu icke erhållit riktig kunskap om de första orsakerna till revolutionen d. 18 Mars. Den hade egentligen utförts redan tre dagar förut, neml. d. 15:de. Om regeringen angripit kanonerna på Montmartre d. 14, skulle hon med lätthet kunnat göra slut på alltsamman. Allt afgjordes på ett sammanträde, som hölls i Vauxhall d. 15 d:s, och detta hade för den derpå följande revolutionen samma bevyucise, SUHI myverv i vönuuset Hatt tör revomwuvuen år 1789. Vid sin ankomst från Österrike till Paris hade han funnit hos sig ett bref, som inbjöd honom tili nämnda sammankomst, och då han infann sig här, underrättade en officer genast presidenten, öfverste Bisson, derom. Han förstod ej rätt, hvad man åsyttade med denna demonstration, isynnerhet när han erinrade sig, att han i Bordeaux varit nära att bli fängslad på Gambettas befallning. Alla de närvarande hade bedt honom vara deras chef, men han vägrade, emedan han icke ville framkalla några konflikter, och föreslog Garibaldi, hvars röda skjorta kunde vara en fana. Han bade trott, att det endast var fråga om att tillförsäkra Paris dess rättigheter, isynnerhet befolkningens rätt att sjelf ordna sin polis. Centralkomiten, som skulle bestått af 80 medlemmar, kom aldrig att räkna mer än 25 å 30, derför att underkomit6erna icke ville mottaga befallningar af densamma. Den republikanska federationen ville ej heller veta af ceutralkomiten, så att i sjelfva verket en anarki rådde, hvilken törst upphörde omkring d. 22 Mars. Lullier berättade derpå, för hvilken entusiasm han varit föremål d. 18 Mars. Folkmassan ville spänna hästarne ifrån hans vagn, vehuru det kanske likväl var för att äta upp dem?. Folket hade sagt till honom, att det endast litade på honom ; men han hade gifvit ett undvikande svar, såsom man alltid gör vid dylika tillfällen, då man ännu icke riktigt känner omlånget af en politisk rörtlses. Några timmar derefter erfor han, att tvenne generaler blifvit skjutna. Om han varit tillstädes, skulle han skyddat dem med sin egen kropp; det skulle ej varit första gängen, som han med en revolver i hand hållit massan i styr. Lullier utvecklade derpå sin strategiska plan och förklarade, att det var han, uteslutande han, som i Kommunens namn bemäktigat sig Paris. Derefter hade Kommunen lagt en snara för honom, derför att han ej delade dess åsigter. Han hade kastats i fängelse, men han hade lyckligtvis haft förbindelser, genom hvilkas bistånd han lyckats bryta sig ut. Sedan dess hade han hållit sig dold, under det han lurade på ett gynnsamt tilltälle att störta Kommunen och göra sig till diktator. Slutligen medgaf Lullier, att han moltagit penningar från Versailles och satt sig i förbindelse med Thiers för att genom en kontrurevolution kullstörta Kommunen. Vid sammanträdet d. 18 d:s förhördes åter Paschal Grousset. Tvenne vittnen, som häktats på Kommunens befallning, intygade, att de hade Grousset att tacka tör sin frigifvelse. Grousset redogjorde för sin skriftvexling med preussarne och sade, att den inskränkte sig till en förklaring om tvenne okända nationalgardisters inträngande hos hr Washburne, som beskyddade preussiska undersåter. Derpå förhördes Ferrat, hvars förklaringar synas ha väckt intresse. Äfven han påstod, att centralkomitån ej önskade något borgerligt krig och att general Chanzy häktades på betallning af Rigault, icke efter centralkomitöns ordres. Han skildrade splittringen mellan komitn och Lullier, som sökte begagna den republikanska federationen för att förstöra komiten. Ferrat skildrade anarkien under Kommunen och det missnöje som rådde bland de revolutionära ledarne, af hvilka en — neml. general Cluseret, ville göra sig till diktator. Ferrat tillade, att mordbrännarne skulle finnas bland de män, som utgjorde staben och förnämligast bestodo at sig på vederbörligt afstånd från stridsfältet, under det att nationalgardet deremot kämpade tappert.