Göteborgsposten – 23 augusti 1871, sida 1

lust sörjer han mest öfver? Farräl, I kungliga rätter, utbrister han, farväl, du sallat med ättika och olja, som jag redan smakade på min tunga! Den italienske diktaren Molza skref ett långt poem om sallaten, Adam åt den första sallaten i paradiset, säger Han. Frågan om sallatsåsen har sysselsatt många lärda, isynverhet i Frankrike. Ej allenast saltets, oljans och ättikans egenskaper underkastades en grundlig undersökning utan äfven deras inflytande på sallatplantan. De berömda kemisterna Foureroy och Chaptal skrefvo hvar sin afhandling öfver detta ämne. Saltet spelar en särdeles stor roll i sallatberedningen, på användandet af detta beror ofantligt mycket. Plantan måste behandlas med ovanligt stor renlighet, den bör tvättas med omsorg, derpå aftorkas med kärlek och med ömhet klappas mellan två servietter. Några slags sallat skall behandlas med yttersta mildhet, andra brytas och återigen andra rifvas i stycken. Ronsseau förmenar att om en sallat skall ha den riktigt fina smaken skull den tillsgas af en ung flicka mellan 15 och 18 år. Rabelais påstår att den bästa sallatoljan är ett gladt humör. Den sallatsås som påfven Sixtus den Femte: brukade faller dock utan tvifvel bäst i smaken. Då nämnde påfve endast var en obekant munk hade han en vän, en viss prokurator, som rå