och slutligen böra de försumliga nedflyttas och en tid bortvisas från skolan. Beträffande andra frågan (om skydd för de insektätande fåglarne) ansåg beredningen, att barnen under lärotimmarne i Naturlära böra göras uppmärksamma på fåglarnes nytta. Hvarje folkskola bör bilda en skyddsförening. Godkändes. Treuje frågan rörde ordnandet af barnens måltider vid skolorna. Beredningen ansåg, att omsorgen härom borde öfverlemnas åt läraren. Rörande tjerde frågan ansåg beredningen, att läraren bör ha uppsigt öfver barnens lekar och leda em. Beredningen n:o 1 hade inlemnat betänkande rörande önskligheten af ett normalreglemente, samt lika skoltid, äfvensom ang. tolkningen af orden tjenliga rum i skolstadgans 3:dje 5. Detta borde innefatta tjenliga förvaringsrum. Derpå fortsattes diskussionen öfver tredje frågan af: Lektor Svan. Tal. ville fästa sig vid välläs ningen. En antydan till methodik hade lemnats af Kasman. Tal ville framställa några regler för välläsningen, för så vidt de stodo i samband med satsläran. Betoningen för bestämningarne bör vara större än det bestämda, för predikatet större än för subjektet. Attribut af hvarje slag har alltså alltid tonen. Denna saknas deremot hos pronomina, konjunktioner och prepositioner. Från dessa regler göra dock de satsdelar, som stå i motsatt förhållande till hvarandra, undantag. De ha alltid betoning. — I hemmet böra barnen sysselsättas med lexor på så sätt, att de genom olika antal streck under hvarje ord utmärkte den olika betoningen. De böra sjeltva rätta hvarandra. På detta sätt blir satsläran behaglig, och barnens sjelfverksamhet väckes, hvilket ej sker, om de blott skola efterhärma lärarens betoning af ett uppläst stycke. — Den erfarenhet, tal. såsom lärare för barn af olika ålder inhemtat, hade lemnadt godt resultat. Till slut uppläste tal. såsom förtydligande exempel, Sven Dufva. Skollärare Persson, från Ask, meddelade det sätt, han följt vid undervisning i rättskrifning. De mera försigkomne barnen hade fått afskrifva arfskiften, kontrakt, o. s. v. Han hade t. o. m. låtit dem få under lekstunderva inhemta den nya kommunalförfattningen. De hade valt en ordförande, hållit kommunalstämma, några fört protokoll dervid en annan öfverklagat de fattade besluten. Undervisningen hade härigenom blifvit praktisk och behaglig för barnen. Såväl detta som föregående anförande helsades med bifallsyttringar af mötesdeltagarne. Skolläraren Frick, från Strö. Instämde med d:r Ambrosius. Påpekade vigten af latinsk terminologi. Barnen kunde sedermera vilja lära något främmande språk. Då vore kännedom om de latinska termerna nödvändig. D:r Ambrosius framhöll, att vid undervisningen i modersmålet den analytiska metoden bör först begagnas och sedan den synthetiska. Framförallt böra repetitioner ofta förekomma. Uppläste förslag till resolution. Sedan derefter skollärarne Ahlin, Lindqvist, Ljungh och Larsson uppträdt, afslutades diskussionen och antog mötet säsom sin resolution den af d:r Ambrosius föreslagna hvilken lydde så: Undervisningen i modersmålets grammatika bör i folkekolan behandlas såsom medel för att utveckla lärjungarnes förmåga att förstå och praktiskt använda språket, men icke såsom ändamål i och för sig. Genom denna grundsats anses den i folkskolan nödiga begränsningen gifven, hvilken för öfrigt i hvarje skola måste rätta sig efter lärjungarnes ståndpunkt. Rättskrifning anses derför böra sålunda inläras, att läraren med stöd af ett läst och genomgånget stycke öfvar barnet i den rätta teckningen af hvarje språkljud så att reglerna för rättskrifningen följa etter den praktiska öfningen. Ordens böjning m. m. samt satslära anses böra hufvudsakligen på samma sätt inläras och med iakttagande af samma förhållande mellan den praktiska öfningen och reglerna. Mot införandet af de 2:ne sista punkterna reserverade sig lektor Blomstrand. (Forts.)