Göteborgsposten – 21 augusti 1871, sida 1

XIX. Maud var i salongen följande eftermiddag samtalande med en väninna till mrs Hicks som kommit för att besöka denna. Men mrs Hicks var ute, och Maud måste underhålla gästen. Det var ett åliggande som hon fann långt ifrån angenämt, och den gamla damen hvars talförmåga ej tycktes ha någon gräns hade nästan uttömt hennes tålamod då lyckligtvis ett åkdon hördes stanna utanför porten. Maud sprang fram till fönstret. Hon kunde ej se hvem det ver till följe af en stor ligusterhäck som skymde utsigten. Hon satte sig åter ner och tänkte att en ny gäst af samma slag skulle komma och råga måttet af hennes otrefnad. Efter en minuts förlopp öppnades dörren och mrs Cartaret anmäldes. Maud reste sig upp, men visste för ett par sekunder knappt till sig. Hennes hjerta tycktes ha flugit upp i halsgropen; hon stod der, hon kunde ej taga ett steg framåt, då den gamla damen deremot närmade sig henne, räckte ut sina armar och Maud föll i dem. Förvånad öfver den egendomliga helsningen, ansåg den främmande damen det vara lämpligast att gå sin väg, yttrade några ohörbara afskedsformler och smög sig bort. — Min bästa vän, utbrast mrs Cartaret så snart dörren var tillsluten, jag har varit mycket orättvis emot er. Jag har sagt allehanda hårda ord om er; vill ni förlåta mig? Jag har kommit hit enkom för att bedja er om förlåtelse, och om ni ej vill gifva mig den skall jag resa