Göteborgsposten – 21 augusti 1871, sida 1

kar, jag medgifvor det. Det var ganska naturligt att ni skulle vara obenägen för att er son fäste sig vid mig. Jag hade ingenting annat att göra än böja mitt hufvud och foga mig efter ert beslut, hurudant det än var. — Nåväl, ända till i går var jag oböjlig, ty jag insåg att Lowndes aldrig skulle vara densamme mot mig förrän jag gaf efter. Men jag var fast, ty jag trodde att det var för hans framtida vil, och jag hatade er. Då kom en man som talade med mig en timma och med så god verkan, att alla mina stolta beslut blefvo liksom bortblåsta. Kan ni gissa hvem det var? Den unge presten med den röda näsan. Jag kunde ej motstå kyrkans vältalighet; han framställer sina satser på ett så öfvertygande sätt! Han predikade en så vacker religion, ma chere! Ni har honom att tacka för allt. — Och jag förtjenar så litet af honom! sade Maud rodnande. — Låtom oss nu afgöra alltsammans på en gång, mitt barn. Jag förjagade er från Beckworth då ni var kammarjungfru der; jag inbjuder er att återvända dit som dess herrskarinna. Jag är gammal och fasligt lättjefull. Jag ligger till sängs och låter allt gå — au diable! eller hur? Min goda Rouse och Dapper äro juveler — ja, juveler, men, hur det än är, jag har intet välde öfver dem läogre. Jag skall bli glad att få lemna alltsammans ifrån mig och utropa ÅLa reine est morto — vive la reinel— Drottningen skall aldrig dö med min vilja! utropade Maud i det hon slog sina armar omkring mrs Cartarets hals.