Göteborgsposten – 19 augusti 1871, sida 2

utan den långa arbetstiden, så må den heldre :e I i dag än i morgon gå åt helvete, Man klain s gade under förbandlingarne öfver, att partiets ir ledare fäste allt för litet afseende vid arbeetarne på landet, hvilka måste låta flå sig under härdt arbete från kl. 3 på morgonen ?Å tills sent på aftonen för dålig föda och ringa if lön Kongressen antog enstämmigt den föe I reslagna resolutionen, som spelar en vigtig roll i berlinermurarnes stora strike, och dessa senare mottogo äfven kongressens erkännande för deras hållning. Den andra resolutionen, om rösträtten, motiverades af Bebel, som förnekade, att man kunde kalla valrätten i Tyskland allmän; för det första saknades det arvoden åt representanterna och för det andra hade man begränsat församlingsrätten och presssriheten. Valmännen kunde således icke välja, hvem de ville, eller förhandla om, åt hvem de skulle gifva sina röster. Bourgeoisien ville ej tillåta folket att begagna sin valrätt, utan endast begagna det till röstkreatur. Då, heter det, arbetarne väl kommit i besittning af sin politiska rätt, skulle de begagna den till sin fullständiga frigörelse från borgarståndet, hvars intressen stodo i den skarpaste motsats mot deras. Det är; karakteristiskt för vår bourgeoisies regeringstalang, att den öfverallt, der den kommer till rodret, både inom kommnnalråden och i staternas representationer, år för år gör allt större skuld. Ännu mera karakteristiskt är likväl, att man företrädesvis välter allt, både: skulden och skatterna, öfver på arbetareklassen, under det penningarne alura minst användas i dess intresse-. Äfven denna resolution blef enhälligt antagen. Vid följanda dagens möte förekom frågan om pariserkommunens betackande. Denna plan blef dock om intet derigenom att den tillstädesvararde poliskommisarien förklarade sig icke kunna iillstädja något försvar för den kommunistiska revolutionen, och han uppträdde äfvenledes med sitt veto, då hästiga angrepp riktades mot den tysk riksdagen, hvars msjoritet kallades bourgeoisbandet. Bebel ö lofvade, att han skulle inkomma med klagomål öfver poliskommissariens uppförande, och I 1 församlingen upplöstes under hurrarop för s0I ä cialdemokratien. I sammanhang härmed må nämnas, att lc det af Liebknecht utgifna socialistiska bladet o Der Volksstaat offentliggjort flera aktstycd ken, af hvilka framgår, att Bismarck år 1865 k förde vänskapliga underhandlingar med de so-5 cialistiska ledarne inom Preussen. Bismarck m låg då i fejd med den preussiska dep.-kammarft ren om armålagen, och eftersom det ej fanns b någon utsigt till att öfvervinna dess motstånd Ä tänkte han genomföra sina storartade rustk. ningar med tillhjelp af den allmänna röst. rätten! m. Mycket af det hittills dolda skall sålunda s är fler hand bli uppdagadt. to1