Göteborgsposten – 18 augusti 1871, sida 1

detta oaktadt lemnade han Salisbury n mera beslutsam än någonsin att öfvervinna de svårigheter som lågo i vägen för hans lycka, ehuru han ännu ej visste sättet derför. XVIII. Det var en af de få varma dagarne under denna sommar, och mrs Cartaret var uppe och klädd, ej, såsom hon förklarade, derföre att hon kände sig bättre, snarare var hon sämre efter den sömnlösa natt hon tillbragt; men det var till ära för Lowndes, hvilken hon väntade snart tillbaka, som hon låtit placera sin fåtölj på terrassen och der tagit plats. Hon var ej ensam. Ea gäst som nyss kommit med tåget från London satt hos henne. Han satt i en trädgårdsstol hvilken han dragit nära intill kennes — så nära, tror jag, att ingen af hennes sirliga gamla franska vänner från det fordna hofvet i Paris skulle ansett det tillständigt. Men denne man var hvarken sirlig eller hofman; han var en blyg och tillbakadragen man, men nu så lifligt intresserad af sitt ämne att han glömde allt annat. Vi skola återgifva samtalet från en punkt hvilken gästen, efter att med hela sin vältalighet ha försvarat en viss ung dame, slutade med följande ord: — tro mig, min fru, jag skulle ej vara här i dag för att försöka förändra den ofördelsktiga tanka ni fattat — ej utan orsak, det erkänner jag — om miss Pomeroy,