Göteborgsposten – 17 augusti 1871, sida 2

Innan han lemnade henne för att gå till hvila, yttrade han: — 1 morgon reser jag till Salisbury på ett par timmar och i ofvermorgon måste jag ätervända till London. — Ksearföre resa så snart? frågade den gamla damen i sorgsen ton. Det är nu sex månader sedan du var här. Se så, var snäll, mitt barn och stanna ett par dagar hos mig. — Jag skulle ej bereda någon trefnad här, min mor. Då två personer ej äro ense i det ämne som ligger den ene af dem närmast om hjertat, göra de bäst i att skiljas. — Huru! Är det möjligt? Du har ej ännu glömt denna eländiga flicka? — Jag har ej glömt henne och skall aldrig glömma henne. Mitt lif torde bli olyckligt derföre att du skilt oss åt, ty hon skall aldrig gifta sig med mig utan ditt samtycke, men — — Mitt samtycke skall hon aldrig få, utbrast mrs Cartaret och slog hältigt handen mot kudden. — Det har du redan sagt mig, och derföre är det bäst att jag är borta från Beakworth. — Blyges du ej att säga mig att en sådan varelse skall skilja mor och son? — Det är ej hennes fel. Hon har vägrat att låta mig skrifva till sig. I morgon skall jag träffa heune för första gången på sex månader. — Du skall träffa henne? Mon dieu! Du skall träffa henne? — Jag vill säga henne att ehuru vi äro skilda åt