Göteborgsposten – 16 augusti 1871, sida 1

ej hans näsa? Det är väl ej hans utseende som afskräcker er, mitt barn? Skönhet är förgänglig — är såsom gräset på marken. Jag hoppas att ni ej fäster er dervid. — Nej det är ej hans utseende som afskräcker mig — jag känner hans värde. Han är den bäste man Jag någonsin träffat; men jag är ej passande för att bli en sådan mans hustru. Om jag någonsin gifter mig skall det bli med en person som är långt mindre utmärkt till sin karakter! För att derefter få frågan afgjord en gång för alla och drifven af en af de plötsliga impulser som stundom äro värda lika mycket som ett helt års eftertanka, erkände hon att hennes hjerta ej var fritt. — Jag vet hved ni vill säga — att jag kommer att spilla bort mitt lif för ett önskningsmål som ej kan nås. Mycket troligt. Jag har heller inga förhoppningar; men jag kan dock ej gifta mig med någon annan, och ej heller skall ni vilja öfvertala mig att göra det nu då ni lärt känna sanna förhållandet. Det var på detta sätt hon slutade sin bekännelse, och mrs Hicks tryckte flickans hand och suckade. Hon talade aldrig om saken vidare. John Miles tillbragte återstoden af våren allena på Mortlands. Ett slags försoning hade egt rum mellan honom och sir Andrew, en kall handskakning vid kyrkodörren. Nu var den förnäma familjen i London, och Jobn hade hela byn för sig sjelf samt ensligare stunder än någonsin, under det han rufvade på en passion som han