Göteborgsposten – 15 augusti 1871, sida 1

jag predikat för er måtte i någon mån bidraga till att ni för ett arbetsamt lif. Farväl. De skakade händer med hvarandra, som om de värit vanliga bekanta, under det den gamle doktorn nalkades. Klockan ett var sir Andrew i Salisbury. Han fann en till honom adresserad biljett på värdshuset. Den hade följande lydelse: Bäste sir Andrew! För närvarande har jag ingenting att lyckönska mig öfver. Jag reser till hufvudstaden med nästa bantåg, men jag förtviflar ej ännu. Er ödmjuke tjenare Lowndes OCartaret. Då baroneten läst denna biljett blef han vid ett högst dåligt lynne. Han begaf sig genast till enkans hus. Maud väntade, tillfölje af Lowndes tillkännagifvande, detta besök. Hon sade till sig sjelf att hon skulle vara så försonlig som möjligt; hon skulle ligga band på sin tunga men vara fast som en klippa. Och som en klippa stod hon verkligen emot den häftiga strömmen af sir Andrews förebråelser. Hon var en skamfläck i familjen, sade han, en visa i grefskapet; hon hade krossat sin styfmors hjerta; ingen ung dame skullo någonsin vidare vilja ha henne till umgängesvän; hennes uppförande kunde aldrig bli glömdt så länge hon förblefve ogift, och dock — skulle man kunna tro det? Så förnedrad hon var hade en ung man af god familj och i goda omständigheter erbjudit henne sin hard, och hon hade efter hvad det tycktes haft nog fräckhet att afslå detta