Göteborgsposten – 11 augusti 1871, sida 1

vara skyldig upprepa hvad som tilldrog sig. Jag har sagt er rent ut hvilka mina förhoppningar äro, på det ni ej må anklaga mig för falskhet. Hon har ett hem hos min tant så länge hon vill qvarstanna der. — Er uppriktighet är verkligen makalös, mr Miles. Nåväl, vi veta nu åtminstone hvad saken gäller, och med hvem vi hafva att göra. Sir Andrews raseri hade nått sin höjd. Jag är glad, sir, att ni gjort detta sista medgifvande. Det är det enda sanna ord ni talat under den sista qvarten. Jag tviflar icke det ringaste att ni under skyddet af ert embeto förskaffat er inflytande öfver flickan, tilldess hon slutligen samtyckt att råga måttet af sin förnedring genom att gifta sig med er. Ni tror utan tvifvel, att jag, sedan giftermålet egt rum, skall ångra mig och göra någon disposition till förmån för de ungar ni kan komma alt få; men ni skall finna, att ni fullkomligt misstagit er. Miss Pomeroy har icke den ringaste rätt till några anspråk på mig. Om hon vill gifta sig med er eller med en stalldräng, så gerna för mig; men hon skall icke få en styfver af mig. — Jag är säker på att hon icke skulle mottaga några penningar af er, sade John, som nu började förlora sitt lugn. Jag skall icke nedlåta mig att neka någonting af hvad ni behagar säga, sir Andrew. Det tjenar till intet att resonnera med en man i edert sinnestillstånd, med en man, som glömmer sin värdighet ända derhän att begagna ett sådant språk, som ni låter mig få höra. Här är miss Pomeroys adress (han lade ett papper på bordet). Hon önskade, att jag skulle bedja er icke komma till henne,