Göteborgsposten – 11 augusti 1871, sida 1

Monrads riksdagsmannaval. Till Red. af Göteborgs-Losten! Sine ira et studio. Med anledning af en i dagens nummer intagen S. k. ICuUandv ovibvi Unu — omtolade 2— dagsmannavalet i Helsingör, vagar en person, som temligen noga följt med de danska bladens referater af valet, att gripa till pennan för att påpeka en nan synpunkt af saken, än den, från hvilken fört. tyckes hafva betraktat densamma. Val är det sanat, att konsul Ulstrup icke var sin motståndare vuxen i själsgåfvor och rykte; det bar han sjeli medgivit, och han har tillochmed förklarat, art eudast väljares enträgna uppmaningar kunuat förmå honom att — emot sin familjs önskningar — ställa sig som kandidat. Men frågan gäller här mera Monrad eller icke Monrad än Monrad eller Ulstrup. (Den tredje kandidaten, kommersråd Heyman från Köpenhe drog sig tillbaka). Konsul Ulstrup var ock den man, som i Helsingör med största framgång kunde ställas som riksdagsmannakandidat, han var, som hans estiller, fuldmegtig Gresson, sade, kött at deras kött och blod af deras blod; hans fosterlandskärlek var enhvar bekant, och man kunde lita på, att han skulle intressera sig för kretsen. Såsom ett exempel på hans karakterssasthet kan anföras hans vägran att emottaga det inbringan: nordtyska konsulatet, hvilket, sedan han måst afgå som hannoveransk konsul, af Bismarck erbjöds åt honom. Men hvad som, enligt undertecknads åsigt, mer än allt annat vägde till Ulstrups förmån var, att Monrad förmodades komma; att sluta sig till Bondevennerne. Detta tyckes Red. reat af ha förbisett, ett förbiseende, så mycket mera förunderligt som Red. i allmänhet visar sig vara ganska bondefientligt sinnad. Huruvida det varit någon olycka, om Monrad verkligen slutit sig till boudepartiet på riksdagen, vill undertecknad lemna osagdt; ban tror det ej, men Ilelsingörboarne ville nu engång icke sända någon Bondeven-till riksdagen. Monrad tillbakavisar visserligen beskyllaingen att med meranämnda partis tillhjelp ha för atsigt att blifva minister, men han vederlägger, märk väl, aldrig påståendet, att han ämnar sluta sig till det, hvilket är en sak af så stor vigt, att blott den, som icke vill se, kan förbise den. Lika mycket som man måste ogilla de hatfulla och lömska angreppen på Monrad, som varit in sända till Dagbladet, lika ouckligt är dock, at han gjort Danmark nog mycken skada, för att kun. na göra anspråk på vidare politiskt inflytande Väl är det sannt, att den gamle vördnadsvärde biskopen verkade efter bästa förmåga och i redligaste