Göteborgsposten – 10 augusti 1871, sida 2

var medlem af Kommunen, gjorde han till d. 10 Maj allt, hvad som stod i hans makt, för att den skulle afgå med segren, och genom att mottaga den högsta militära ställningen ådrog han sig ansvaret för de handlingar, som cheferna för de upproriska skarorna begingo. Den omständigheten, att kommunen lät häkta honom d. 10 Maj mildrar ingalunda hans brott; ty det var ej af brist på ifver och verksamhet, som han ådrog sig kommunens misstanke. Han medger sjelf, att han allena bär ansvaret för sina handlingar, emedan han icke påverkades af andra, och att han ej ett ögonblick tvekade om att bära vapen mot Frankrike, fastän han var officer inom armen. På grund häraf är det vår åsigt, att ingeniörkaptenen Louis Nathaniel Rossel skall ställas under åtal inför krigsrätt, 1) derför att han gjort sig skyldig till desertion; 2) derför att han tagit del i ett attentat, som gick ut på att förändra regeringsformen och upphetsa borgarena till borgerligt krig; 3) derför att han utskrifvit och beväpnat soldater utan de lagliga myndigheternas tillåtelse; 4) derför att han anfört beväpnade skaror, hvilka för att plundra och härja bemäktigade sig fästen. magasiner, arsenaler och andra offentliga byggnader samt satte sig till motvärn mot den lagliga makten; och 5) derför att han, fastän officer, på detta sätt burit vapen emot Frankrike. Om Rossels personliga förhållanden meddelas till sist följande: Louis Nathaniel Rossel är född i S:t Brieuc d. 9 Sept. 1844. Han studerade vid den polytekniska skolan, der han i Oktober 1864 uppnådde underlöjtnants grad. D. 1 Febr. 1867 anställdes han med denna rang i 2 ingeniörregementet, och sedan han den 30 Dec. 8 å befordrats till löjtnant, tjenstgjorde ham i Metz och Montpellier. Då han befordrats till kapten gjorde han tjenst i Bourges och Metz, ifrån hvilken senare fästning han nndslapp d. 20 Okt. 1870, och d. 15 Dec. s. å. unämndes han till chef tör ingeniörstaben i lägret vid Nevers. Teophile Ferr6, som aflöste Raoul Rigault i egenskap af kommunens polisprefekt. Han har under de förhör, som blifvit med honom anställda, nekat att afgifva något slags förklaring, och han har icke heller velat välja sig en defensor, så att rätten måst åtaga sig att göra det på hans vägnar. Om denne Ferr har undersökningen bragt i dagen följande upplysningar: Redan vid revolutionens utbrott: gjorde FerrsG sig bemärkt genom sin blodtörst, i det han med största ifver upphetsade hopen till att mörda general Lecomte. Såsom polisprefekt har han undertecknat befallningar, på grund af hvilka många personer, som han låtit häkta, blifvit dödade. Då han såg, att Versaillerarmen segrade, åtog han sig i förening med flera andra medlemmar at Kommunen att förestå mordbrandsanläggningarne i Paris. Ett vittne sig Ferrå ila in i polisprefekturen, och han yttrade i förbigående: Skynda er bort härifrån; vi gå upp tör att sätta eld på byggnaden; om en timme skall allt stå i lågor. En half timme derefter slogo lägorna ut genom fönstren. Samma dag begaf sig Terre till fängelset Roquette, för att ge betallning om att erkebiskop Darboy, presidenten Bonjean och andra som gisslan der befintliga personer skulle mördas. Lördagen d. 27 Maj satte han alla förbrytarne i detta fängelse på fri fot och försåg dem med vapen och ammunition. Dessa mördade derpå ett stort antal af Kommunens fångar, bland andra 66 gendarmer. (Enligt ett af dagens telegrammer har Ferrå vid den rättsliga undersökningen förnekat krigsrättens kompetens att döma öfver såväl honom som Kommunens andra män. Han ville försvara Kommunens handlingssätt. Då presidenten förbjöd honom det, nekade Ferr att afgifva ytterligare svar och inskränkte sig till att frånsäga sig ansvaret för att hafva antändt finansministerieta byggnad. Rapporten om Assy är mycket omfångsrik. Efter att hafva erinrat om den bekanta roll, som han spelade vid arbetareoroligheterna i Creuzot, framhåller rapporten, att han medelst sina förbindelser med Internationale och till en del med frimureriet lyckats bli utnämnd till medlem af centralkomitn. D. 17 Mars hade han valts till chef för 67:de bataljonen, dagen efter var han guvernör i Hötel de Ville och öfverste. Han vidtog genast åtgärder till organiserande af motstånd, gaf befallning om, att man skulle uppföra barrikader å alla gator, och förbjöd utförseln af lifsmedel och ammunition från Paris. Assy erkänner, att han röstat för Vendomekolonnens kullkastande; men han försäkrar, att han vej kan minnas, att han röstat för nedrifvandet af Thiers hus. Han erkänner för öfrigt, att han är solidarisk med Kommunen och har del i ansvaret för alla dess handlingar. Han förnekar, att han röstat tör dekretet om mordet å gisslan; men han står upptagen bland de medlemmar, som voro tillstädes vid sammanträdet d. 17:1e, då beslutet om dessa upprörande mord just fattades. Hans kolleger hade för en tid låtit sätta honom i fängelse, men han kom åter på fri fot och öfvertog nya uppdrag, hvilka bestodo i att ha speciel tillsyn öfver tillverkningen af krigsammunitionen. Han har presterat fruktansvärda saker i den riktningen och -uppfann bl. a. ett slags brandbomber, fyllda med petroleum, af hvilka stora massor utslungades från Paris under upproret. Detta är i korthet, heter det i rapporten, den eländiga roll, som Assy utfört, tills han Söndagen d. 21 Maj häktades af några soldater, under det han var på väg till krutmagasinet vid Rue Beethoven. Han har varit en af upprorets hufvudledare, och det var allt ifrån början för honom klart, af hvilka konseqvenser Kommunens herravälde skulle bli. I en tilläggsrapport framhålles, att man i hans ego funnit chiffrerade bref, i hvilka det ständigt talas om Fälix Pyat, om en hemlig brefvexling med Internationaler, om ordre att nedlägga qvantiteter af krut i flera offentliga byggnader och slutligen om en af Assy gjord beställning af det starkaste exploderande ämne som man känner. Assy förnekar, att det är han, som sjelf skrifvit sitt namn under ett dekret, enl. hvilket tre personer af gisslan skulle mördas; men sakkunniga ha förklarat det för otvifvelaktigt, att det är hans egen handstil. Han vill icke heller erkänna, att han undertecknat ett dekret, som påbjöd en tvångsutskrifning till nationalgardet. Målaren Courbet, som också var en af hufvudmännen inom Kommunen, har städse sökt att frånsäga sig all del i dess ogerningar, i det han vill gifva sig sken af att han endast på skrymt anslöt sig till densamma, för att motarbeta dess onda planer. Af rapporten framgår dock, såsom man kunde vänta, att der funnits en massa öfverväldigande bevis emot honom. Då han d. 30 April protesterade mot tillsättandet af ett Välfärdsutskott, skedde det endast derför att detta enligt hans förmenande skulle taga makten från. kommunalrådet och han förklarade bl. a.: Krigsfrågan står i detta ögonblick öfver allting annat: vi vilia bege oss till våra mairier för att tara