Frän Utlandet. Vi ba förut nämnt, att krigsrätterna i Versailles nu börjat sin verksamhet. Ur de om desamma tillgängliga handlingar vilja vi här börja att meddela några af de vigtigare. Den officiela rapporten om de förberedande törhör, som anstallts med öfverste Rossel, en tid Kommunens krigsminister, har i det väsentliga denna lydelse: Ingeniörkapten Rossel var under kriget med preussarne anställd vid staben i Metz. Samma dag som preussarne ryckte in i fästningen, flyktade han förklädd undan och kom öfver Belgien och England till Tours, der han vände sig till Gambetta. Denne gaf honom ett uppdrag till norra Fraukrike, för att han skulle inhemta säkra upplysningar om, öfver hvilka försvarsmedel man der förtogade, och vid sin återkomst i början af December fick han en anställning i lägret vid Nevers. Han bekladde denna plats, då upproret i Paris utbröt. Af en i tidningarne offentliggjord depesch erfor han, att regeringen lemnat Paris och att denna stad befann sig i insurgenternas hander. Rossel tvekade ej ett ögonblick om hvad han nu skulle göra. Han tillsände krigsministern i Versailles ett bref, hvari han underrättade denne om, att han lemnade sin post för att begifva sig till Paris och träda i upprorets tjenst. Rossel erkänner till fullo riktigheten af detta bref och tillstår, att han mycket väl visste, hvilket allvarligt steg han såsom otficer stod i begrepp att taga; han förklarar ätvenledes, att han ej påverkades af något yttre inflytande. Han visste, att regeringen skulle försvara sig, och han insåg, att upproret skulle leda till ett borgerligt krig; men det oaktadt tog han ögonblickligen parti för rebellerna. Efter sin ankomst till Paris satte han sig genast i förbindelse med 17:de arrondissementets komit6, som föreställde henom för centralkomiten i Hötel de Ville, och denna gaf honom befälet öfver legionen i nämnda arrondissement. Det lyckades hans ifriga ansträngningar att införa disciplin 1 legionen, men homitän var missnöjd med honom och lät häkta honom. Etter det han åter kommit på fri sot, för hvilket han hade att tacka en af sina officerares verksamma uppträdande, utnämnde Kommunens krigsminister Cluseret honom till sin stabschef, och denna post beklädde han till d. 26 April. Denna dag begärde han sitt afsked, hvilket beviljades, men han fortfor att officielt fortsätta sin tjenstgöring till sista dagen i månaden. D. 30 April utnämndes han till krigsminister. Under den period, sem föregick denna upphöjelse, hade Kommunen utnämnt honom till president i krigsrätten. Denna rätt, som Kommunen insatte d. 16 April, skulle förnämligast på ett summariskt sätt döma öfver de borgare, som vägrade att kämpa emot den franska armnDomarne lödo vanligen på dödsstraff, insättande i tukthus och fängelse; dödsstraff b.ef isynnerhet ådömdt. Presidenten gjorde sig särskilt ryktbar genom sin orubbliga stränghet och eldiga itver, och dessa egenskaper yppade han ständigt i Kommunens tjenst intill d. 10 Maj. Det var utan tvifvel denna itver, som orsakade, att Kommunen d. 30 April satte honom i spetsen för krigsministeriet. De första ordres, som utfärdades och undertecknades af honom, offentliggjordes i Kommunens Öfficiela Tidning för d. 1 Maj, och ända till d. 9 Maj innehöll denna tidning nya order och dekreter, undertecknade af honom. Rossel understöddes i sin verksamhet af en kommission, bestående af Arnold, Avrial, Delescluze, Vridon och Varlin, åt hvilka detaljerna vid bestyrelsen öfverlemnats, men det var han, som tog initiativet till allt, hvad som verkställdes. D. 10 Maj utfärdade Kommunen ett arresteringsdekret mot Rossel. Han fann tillfälle att komma undan i sällskap med Gerardin och höll sig dold i Paris till d. 7 Juni, då han häktades af den lagliga polisen. Han hade förklädt sig som jernvägskonduktör, och direktören för stationen i Villette hade försett honom med ett bref, som var adresseradt till en bankonduktör vid namn Tirebois och hvilket skulle tjena honom till att bevisa en falsk identitet. Alldenstund han igenkändes af många vittnen, tillstod han slutligen hvem han var. Kapten Rossel har frivilligt inträdt i Kommunens tjenst genom att efter hand mottaga befattningar som legionschef, president i krigsrätten och krigsminister, och i det han tillträdde den sista befattningen, erkände han Kommunen som regering. Alla hans defallningar, hvilka utfärdades i full öfverensstämmelse med Kommunen, blefvo utförda. Under det han var minister, ledde han specielt operationerna mot den lagliga regeringens arm6. Fastän han icke