Göteborgsposten – 8 augusti 1871, sida 1

Från Utlandet. Det har varit helt nära, att vi skulle plötsligt blifvit underrättade om Thiers afgång som chef för verkställande makten i Frankrike. Frågan gällde prefekternas (landshöfdingarnes) funktioner. Under kejsardömet voro prefekterna verkliga paschas och mandariner, endast ansvariga inför inrikesministern, som utnämnde dem, men under den nya organisationen skulle de vara ur stånd att kontrollera de fritt valda provinsråden och deras komitöer. Thiers, som uppnått den åldern då man har svårt att böja sig, kunde icke se något medel till att herrska utan denna centralisation, som den tid, han tillhörde, ansåg för sjelfva statens palladium. Men decentralisation är både behöfligt för Frankrike och välklingande i franska öron. Thiers stod derför i denna fråga ensam. Monarkisterna å högern, hvilka för öfrigt ej vilja bli af med Thiers, ansågo sig dock böra sätta en skruf på honom i denna sak, för att låta honom känna deras styrka och inge honom den öfvertygelsen, att han icke alltid kan ostraffadt misshaga dem, såsom han gjort genom att närma sig venstern så ofta han kunnat. Thiers hotade med att afgå, om prefekterna icke blefve sjelfskrifna ordförande i landstingen. Men det halp ej. Man ville ej böja sig denna gången för den lille sege gubbens vilja. Venstern och äfven centern ville också ha decentralisation och bortskaffa prefekternas kontrollerande makt. Den lille annars så sege gubben måste derför böja sig, huru mycket det än kostade på, och har nu återtagit sin hotelse om att afgå. Men samtidigt med det att regeringstyglarne voro så nära att falla ur ÅThiers händer, öfverlade en stor del af församlingen om, huru man skulle kunna understödja honom i att stå qvar vid makten, emedan man anar, att Thiers fall skulle vara en svår hotelse för republiken och leda derhän, att hertigen af Aumale blef president eller maktchef, itrån hvilken befattning trappsteget till konungadömet ej skulle vara stort. Sedan den nuvarande franska regeringens första tillkomst i Bordeaux har det egentligen funnits tvenne etatsmakter i Frankrike, lika oförmögna att arbeta tillsamman som att skilja sig ifrån hvarandra. På den ena sidan är nationen eller den församling, af hvilken hon är representerad; på den andra sidan en man: verkställande maktens chef. Andan inom församlingen har skapat Thierss makt, och sammaj anda kan kullkasta honom. Men för att församlingen skall kunna usölva den makt, som den obestridligen eger, måste den ha en vilja, ock hittills har denna vilja endast varit Thierse. Församlingen i Versailles är en kropp utan själ, ty själen i en församling borde göra sig märkbar i någon afgjord strätvan hos dess majoritet, och i Versailles finnes det hvarken någon majoritet eller någon bestämd rörelse af en man eller ett parti emot något bestämdt mål. Det svagaste partiet inom församlingen borde väl, skulle man tro, vara Thiers,, ty under den närvarande generationen skulle väl knappast någon man vilja gå med honom hand i hand uti alla bans föråldrade åsigter. Men det är just br Thiers svaghet, som utgör hans styrka. Han befinner sig på lika stort afstånd från de stridiga partierna inom församlingen; och eftersom intet parti tilltror sig ha nog styrka i och för sig sjelt, så söker hvardera utaf dem sitt stöd i verkställande maktens chet; och den gamle driftige statsmannen är nog slug och slängd att stå på god fot med dem alla, utan att