Göteborgsposten – 8 augusti 1871, sida 1

— Det angår mig så mycket, att jag icke skall sluta med mindre än att jag fått reda derpå. — Allez au diable! skrek den gamla damen, våldsamt slående på soffan med sin lilla knutna hand. Hvad menar du med allt detder? Tror du att jag ämnar uppmuntra dina kärleksintriger? Res och sök, bäst du vill. Jag säger dig ingenting. — Du har ej rättighet att uttrycka dig så med afseende på flickan, det vet du lika väl som jag, min mor. Jag vill vara fullkomligt uppriktig mot dig. Jag älskar denna flicka. För första gången i mitt lif erfar jag hvad kärlek är. Jag lemnade Beckworth i Onsdags, emedan Mary bad mig göra det, och emedan jag beslöt att pröfva mig riktigt och se, om frånvaron skulle åstadkomma nägon förändring i mina känslor. Hade jag icke fått veta hvad som passerat, skulle jag hafva stannat borta någon tid. Nu då jag finner, att hon har rest härifrån, är jag besluten att taga reda på, hvar hon är, och hvad som blifvit utaf henne. Säg mig, hvad du vet, och jag gifver dig mitt hedersord på att jag, då jag upptäckt henne, skall vänta. — Jag vill pröfva mina känslor, innan jag åter talar till henne. Hon är af god familj! så mycket vet jag. Detta betyder ganska litet för mig. Men för dig min mor, med dina ideer, gör det naturligtvis en betydlig skilnad, och — — Det gör ingen skilnad alls, afbröt honom mrs Cartaret häftigt. Af god familj! ma foi! en flicka som rymmer hemifrån, som begifver sig ut på äfventyr, som man annonserat efter i tidningarne, och som varit en visa