för seglingen, menade en sjögast, der han bredbent valkande sin buss med halft föraktlig min betraktade embarkeringen, Stockholmarne vinna med den här vinden, var säker på det, jublade en gråklädd turist-, som ur en kolossal kikare från resideusets hörn kastade förtjusta blickar på de smäckra A SB DD lustkuttrarne, som lades ut från pålverket och ilade till sjös likt hvita svanor badande sina vingar i morgonsolens glans. Omöjligt att etanna i staden under sådane förhållanden! Utställningsfältet med sina många ännu obeskrifna herrligheter löper nog icke bort från oss... derföre: till hafs! till hafs! En välvillig medlem af Göteborgs Segelsällskap har inbjudit oss att gästa ångf. Uddeholm, hvars unga raska kapten är oss väl bekant, sedan vår lilla utflykt på Dalslands kanal, hvarom på sin tid stod att läsa ett och annat i bladen. Ängare efter ångare lägger ut från Skeppsbron, som företer en nästan oöfverskädlig massa af menniskohufvuden, naturligtvis med thy åtföljande kroppar. Musik ljuder från en och annan ångare, deribland ätven från vår, der medlemmar af Göteborgs friv. skarpskyttekår godhetstullt åtagit sig att hålla den musikaliska målron vid makt. Med rask fart, det vill säga så rask, som lagar och författningar tillåta, klyfver vår ångare böljorna. Från Otterhällan vifta hundradetals näsdukar till afsked, små och stora seglare, om styroch babord, akteroch förut, brokiga flaggor och vimplar å hvartenda at å rivieret liggande fartyg och öfver allt detta en klar blå himmel och en varm sommarsol. Gude, Sörensen och Melbye, hvar ären I? Vi äro inne på Elfsborgsfjorden och synkretsen vidgar sig. Har ni någonsin betraktat det skådespel som Sundet erbjuder en vacker sommarmorgon, då nan friskat till? Taflan framför oss påminner derom. Härute blåser en frisk SSO. vind och seglarne dansa lika lätt öfver vågen som elfvorna öfver ängen, lika luftiga och lika oräkneliga. Gefveskär passeras och hedersgubben der helsas på vanligt vänskapligt sätt. På Hakefjorden mötes anblicken af örlogseskadernl; af Chapman det blifvande prisfartyget har iklädt sig sin festligaste flaggskrud och .... bom, bom, bom! nu ljuda kanonskott från alla håll, ty Gunhild-, som har prins Oscar ombord nalkas flottiljen, i ett nu mannas råoch midt genom krutröken se vi detta sällsamma skådespel, som endast en örlogsflottilj vid ett dylikt tillfälle kan erbjuda och hvars egendomlighet ej förminskas derigenom, att dess intressantaste detaljer, till en viss grad erinra oss om dessa pappersgubbar i långa banor, hvarmed välvilliga sköterskor och tanter sökte att förljufva våra barndomslefnads vinteraftnar. Kanonaden afstannar, rökmolnen skingra sig och ögat uppfattar ett sceneri hvars liflighet och särg ingen penna förmår skildra. Tiden för kappseglingens början nalkas. Det betydelsefulla kanonskottet ljuder och kappseglingen börjar. Vi säga med flit kappseglingen, hvilket är ett svenskt ord som uttrycker hvad som nu försiggår framför oss, under det att ordet regatta för vår fantasi upprullar bilden af lagunens lugna vatten, på hvilket brunstekta gondolierer med kraftiga armar drifva fram dessa mörka, mystiska farkoster, inom hvars tältpaviljonger kärleken ännu i dag firar sina triumfer, svartsjukan kräfver sina offer och under fromma böner och tysta tårar månget kallnadt stoft föres till det sista hvilorummet. Vår ångdrake lägger till vid Galtö-bufvud, en kal klippa, från hvilken man har en god öfversigt af täflingsbanan. Kikare af alla dimensioner och formationer krypa fram ur sina fordral och intresset stegras alltmer hos alla dem som — se något. Hardt när omöjligt blir det dock för de flesta, att på detta afstånd kunna igenkänna äfven intima bekanta bland seglarne. Ab, se der n:o 81, ropar en, — Nej, förlåt, n:r 18, invänder en annan. Phryne är först, nej, Alma och så dispyter i oändlighet. Vi njuta i långa drag af den friska hafsluften och det lifliga skådespelet på böljan blå, hvars för oss obegripliga detaljer slutligen skola sammansmälta i ett harmoniskt helt — i prisdomrarnes protokoller. Man skaffar till middag ombord, och derned ha våra läsare egentligen ingenting att skaffa, men, i förtroende sagdt, anordningarne påminna temligen mycket om det från alla håll öfverklagade restaurations-(o)väsendet under det 13:de allmänna svenska landtbruksmötet i rikets andra stad, anordninrar, hvilka i allmänhet stött väl mycket på buggsexa. Ej heller är det drygt tilltagna priset att prisa. En riklig ersättning för de materiella missräkningarne finna vi dock i det ideella pehag, som ligger i konservationen med de nänga älskvärda damer, hvilka tillhöra sällskapskretsen ombord. Timmar flyga som secunder och klockan är närmare 6, då vi emna Galtö lugna hamn och åter ge oss ut vå fjärden, der ångare, uppfyllda af glada nenniskor, möta och helsa hvarandra, ungeär som bekanta mötas och helsa under en oromenad på Södra Hamngatan. Vi kila hit ch dit bland kappseglare och örlogsfartyg, vid dasserandet af Chapman helsas prins Oscar, vars höga gestalt reser sig bland prisdomarne på akterdäck, med dånande hurrarop ch sanfarer. Efter en stund trampa vi åter Mom os — — — —5 — — — —