af stånd, i det andra var hon för skarpsinnig för att ej inso att, ifall Lowndes passion olyckligtvis skulle bli varaktig, blefve flickans börd ett mäktigt stöd för honom. Hon var alltför uppretad för att se saken med passionsfri blick. Hon hörde på allt hvad Miles hade att säga, men skakade misstroget på hufvudet då han försökte öfvertyga henne om att den uppfattning hon hade om Mauds karakter var alldeles oriktig, och hon vägrade att se herne mera. — Ber ni, min gode sir, det tjenar intet till att säga att jag förlåter henne, då jag ej gör det. Tag henne hem till sina vänner och låt mig aldrig höra henne omtalas mera, om möjligt är. Religion? Kristlig fördragsamhet? Ta ta ta! Allt detder är godt och väl, men det är ej med fördragsamhet man drifver ut onda andar, och denhär flickan har gjort så mycket ondt här, hon har till den grad förhexat mig, att jag behöfver alla mina krafter för att drifva ut henne. Ni ser mig i raseri, sir. Ja, emedan hon gjort mig till sin narr. Säg ej ett ord vidare om saken! Och så fick hon resa, den stackars flickan, sårad i sitt stolta sinne och med det bittra medvetandet att hon blifvit orättvist bebandlad; men hon hade sjelf beröfvat sig all rätt att klaga häröfver. Ej fullt en månad hade förflutit sedan hon första gången trädde öfver Beckworths tröskel, och huru händelserik hade ej denna korta tid varit! Deras korta resa till Salisbury försiggick under fullkomlig tystnad. Hon gjorde ej någon invänniog mot Miles plan att hon tillsvidare skulle söka skydd i hans tante