ni till mig och låtsar finna er så djupt förolämpad samt förklarar att ni måste lemna mitt hus genast! Och jag är så dum att jag ej genomskådar alltsammans! Jag ville ej tro min goda Rouse. Men nog härom. Jag vill ej höra något mera. Packa er bort härifrån bara, och ni, sir, torde ha godheten bevilja mig ett enskildt samtal. Den här vägen. Den gamla damen vände sig darrande af vrede mot dörren. Maud stod så orörlig som om hon blifvit förvandlad till sten. Den stackars flickan kände sig i detta ögonblick så bittert förödmjukad, att det ensamt kunde vara en försoning för de misstag hon begått under sitt lif! — Jag har ett åkdon här. Var fardig om en fjerdedels timma ifall ni kan, så komma vi lagom till nedgående tåget, sade Miles i det han efter mrs Cartaret lemde rummet. Hvad som tilldrog sig mellan adjunkten och den förtörnado gamla damen behöfver här ej omtalas. Det är tillräckligt veta att han förgäfves försökte mildra hennes förbittring mot Maud. Sedan mrs Cartarets misstankar nu ej endast voro väckta utan bestyrkta, så att något tvifvel i denna sak ej mera var möjligt, var hon vid tanken på den fara hennes son lupit oförsonlig mot flickan, som i sin olyckliga belägenhet tillgripit en utväg för att vinna oberoende, hvilken Joho Miles ej kunde söka försvara. Hon skulle snarare ha förlåtit en bonddotter! men en ung dame! att löpa bort från sitt hem och inträda i tjenst, samt dertill under ett falskt namn! I första rummet stred det mot alla hennes begrepp om hvad som anstod en flicka