— Jordhruksarbesarnes ställning. III. I afseende på jordbruksarbetarens intressen må det tillåtas oss att slutligen framkomma med ännu ett önskningsmål. Utan tvifvol erkänner man, att säkerhet i besittning är vilkoret för omtänksamma ansträngningar samt att, der denna saknas, indolens och armod nödvändigt måste uppstå. Denna sats, upphöjd till rangen af ett samhällsaxiom, vill man dock ej tillämpa i afseende på jordtorparen. — Vi höra på intet vis till de politiska ideologerna, som tala om jordegendomens fördelning bland arbetarbolag. Sådane funderingar kunna vi, som sagdt, lyckligtvis lemna ur räkningen. Men hvarför skall man nödvändigt från den ena ytterligheten falla i den andra? Som det nu är stäldt, står jordtorparen åter utan skydd både till person och egendom. På grund af egarens godtycke och utan laga skäl kan torparen när som helst, i lyckligaste fall med ätnjutande af fardagsår, skiljas från ott torp, der han nedlagt sin ungdoms och mannaålders krafter, och detta utan åtnjutande af ersättning för de förbättringar han möjligen åstadkommit. Vi känna fall, i hvilka jordtorparen blifvit pålagd ett förökadt dagsverksantal för nyodlingar, som under hans besittningstid blifvit af honom verkstälde. Antag, att ban på en sådan odling nedlagt 300 arbetsdagar, så representera dessa ett kapital af, lågt taget, 250 rdr, som naturligtvis borde vara hans. Men då innehafvarne i dessa fall endast fingo välja mellan afflyttning och en förökad dagsverksskyldighet, hvar är då det skydd, som det ordnade samhället i första rummet bör erbjuda eganderätten? Är ej detta kommunism, så veta vi sannerligen ej betydelsen af detta ord? Lyckligtvis äro sådane exempel fåtaliga, och vi anföra dem ej heller som en insinuation att husbönder i allmänhet göra sig skyldiga till ett sådant förfarande, utan vi påpeka dem endast som en brist i vår lagstiftning. Man invänder, att samhällets ingripande i sådana fall är både obehöfligt och obesogadt, då dylika sörhällanden kunna regleras vid arbetskontraktens uppgörande. Sannt, ifall bristen på arbetare vore så stor, att dessas röst i någon mån vore gällande vid kontraktens uppgörande. Men då vid en torplodighet ej en utan tjugo anmäla sig, icke för att brödstycket anses så godt, utan derföre att de vilja gifta sig och komma i åtnjutande af den sjelfständighet, som det egna taket ändå erbjuder, så är det husbonden, som ensam dikterar detta. Ej kan man dessutom af arbetaren begära den insigt, som i hvarje afseende förutsätter det möjliga fallet. Äfven vi anse, att lagstiftningen, respekterande det fria aftalets helgd, bör så sällan som möjligt inskrida för att ordna förhållandet mellan kapitalet och arbetet, men fall finnas dock, då detta både bör och kan ske. Och en sådan nödvändighet anse vi härvidlag vara för handen, ty derigenom, att jordorparen ej har den ringaste säkerhet vare sig ör en fortsatt besittningsrätt eller för det kapital, som representeras af hans arbete, har nan vanligen försjunkit i en försoffning, som naturligtvis ej kan annat än skapa fattigdom ch beroende. Visste han åter, att han, mot tt samvetsgrannt fullgörande af åtagna skylligheter, finge såväl sitta it. ex. 20 års oqvald esittning af torpet som åtnjuta full ersättning ör möjligen gjorda förbättringar, och slutligen tt han efter fullgjordt arbete till husbonden ade rättighet att sälja det öfriga till ortens ris — så skulle i de flesta fall äfven denne rbetare bli en burgen och sjelfständig man, om oftare än nu skulle kunna tillgodose ej lott sin utan äfven sina barns framtid. Och vad vore risken vid en sådan lagstiftning? j skulle jordegaren kunna förlora så särdees mycket, ty då han redan försäkrat sig om tt arrende af 20 till 25 rdr pr tunnland, tore väl detta ej kunna uppdrifvas högre. Men it vara att för stora svårigheter skulle resa ig vid den praktiska tillämpningen at torprrendens förlängning såsem allmän lag, så nas dock allt för ringa sådane vid regleandet af frågan om jordtorparens ölverrbete med mera, att man ej skulle våga åkalla lagstiftningens inskridande. Att jordgaren ej frivilligt ckall ingå nå Ffvas 08 EE —VZ — h — —090 (ja — — — — — 1 — —