Göteborgsposten – 3 augusti 1871, sida 1

tunna spanmål, som kostar tio eller tjugo riksdaler, gör ja honom detsamma. Men sodan är icke allt — ty menniskan lefver icke allenast af bröd. U. B. — -— Göteborg d. 3 Augusti 1871. I den klassiska forntidens land, i Grek and, plägade så här års nationen strömma tillsamman till Olympia eller Isthmus för att begå de olympiska och isthmiska spelen. Allt hvad folket egde stort och ädelt satte sig då i rörelse: skalderna strängade sina lyror, kämparne härdade sina lemmar, diskuskastarne pröfvade senorna i sina armar, öfverallt rustade man sig i ordning till att bli en värdig deltagare i nationens stora högtid. Det är någonting liknande, som i dessa dagar försiggår i vårt land och för hvilket Göteborg haft hedern att blifva skådeplatsen. Det är någonting liknande, sade vi, och likväl, åtminstone vid första ögonkastet, huru olika! Då var det den fysiska kraften, den ideala menniskogestalten, den harmoniska förbindelsen mellan kropp och själ, som skulle förherrligas — hvad utgör väl nu prisbelöningarnes föremål? Men fastän vägarne äro olika är dock målet detsamma. Nu liksom då eger nationen i dessa sina möten en enhetspunkt; nu som då är hela folkets bifall sporren till och belöningen för de onskiltes splittrade sträfvanden. Skönhetens verldshistoriska folk skulle naturligtvis på skönhetens altare nedlägga sitt offer, ty i förverkligandet af dess ide sägo de mensklighetens mål. Vi dess tvåtusenåriga efterföljare i tiden veta att det gifves högre syften att sträfva för, vi veta att anden är för mer än sinnligheten, äfven då denna uppträder i sin fagraste form, och efter lång töfvan hafva vi också lärt oss inse att dessa båda, länge såsom fiender betraktade motsatser inom vår verld dock utgöra den ene den andres vilkor och förutsättning. När vi fira den fest, som i dessa dagar pågår, är det ej åt materien vi egna vår hyllniog. Sjelssådda skördar gro ej i vårt land; här kanske mer än annorstädes är det en menniskoandens svåra uppgift att så länka de i jordens innandöme gömda krafter, att de, naturens karghet till trots, uträtta stort till mensklighetens gagn. Honom tillkommer då också priset för de frukter, som vi se i yPpighet täfla med dem, hvilka en mildare sol frambragt. Menniskoarden är skapare af den högre alstringsförmåga naturen undfått, och arbetets resultat blir odeladt hans vinst. Ju villigare naturen fyller sin bestämmelse att tjena den menskliga organismen till underhåll, desto mera tid blir för anden öfrig att använda för sin utbildning. Så blifva framgångarne på detta område äfven framsteg inom ett högre gebit. Så låter det sig förklara att hela folket tilljublar segervinnaren sitt bifall och att medborgare ur alla samhällslager, från tronens innehafvare ned till daglönaren, infinna sig för att bevittna vår modernärings triumfer! I bakgrunden af den tafla, som visar materiens utveckling och fulländning, framskymta dragen af en andens frigörelsefest. Tjugofem år ha förgått sedan det första svenska landtbruksmötet hölls. Från en ringa början hafva sammanträdena vuxit ut till en allt större omfattoing. Allt mera mångtaliga och systematiskt ordnade ha grupperna med sina underafdelningar blifvit, allt mera praktiska förhandlingaroe, allt mera talrika och framstående de utställda föremålen. De stora framsteg landtmannanäringen sjelf tagit ha funnit troget uttryck i mötenas karakter. Det är i öfverensstämmelse med läran om arbetets fördelning att den egentliga industriens alster ej, som vid några tillfällen varit fallet, ingå i täflingen. Industrien har sjelt hunnit den höjd att dess intressen behöfva särskilt tillvaratagas. Blott såsom hussläjd förekommer den här, och genom denna krafternas koncentration har säkerligen i ej ringa mån det större resultatet vunnits. Den frågan huruvida den eviga fredennågonsin skall blifva ett jordiskt tillstånd, drista vi oss ej att besvara, vare sig med ja eller nej. Menniskosinnet har hittills, så långt historiens erfarenhet gått, varit sig likt; krigets anledningar hafva alltid uppkommit, om de ock till sin beskaffenhet vexlat. Men mensklighetens förmåga af fullkomning är stor, och utvecklingen kan ju komma att gå i annat spår än hvad förut varit fallet. Redan innan denna inre förändring försiggått skola de fina trådar, hvarmed nationerna och de enskilte genom arbetet sammanbindas, hafva något närmat oss det kanske oupphinneliga målet, och här gäller det att sträfvandet utgör sitt eget mål. Må vi då gerna äfven ur denna synpunkt betrakta arbetets segerfest. Så mycket mindre fara ligger deri, som vi tillhöra ett folk, hvilket ej för en lös förhoppning lättsinnigt kastar bort omtankan för fäderneslandets försvar, utan tvärtom i den vunna förkofran finna ett nytt dyrbart föremål att värna.