Göteborgsposten – 2 augusti 1871, sida 2

3. k. Kejserliga PFapperen. Desså papper utgjordes af aktstycken, som man funnit i rufleriorna och i flera hus, tillhöriga kejsarlömets embetsmän. Bland dem voro några af privat, andra af offentlig natur. Försvarsregeringen beslöt att offentliggöra alla dessa papper utan åtskilnad. Hon anförtrodde detta uppdrag åt en kommission som, drifven afinstinkt efter att finna sensationsnyheter, genast upptäckte aktstycken, hvilka voro af natur att reta en skandallysten nyfikenhet. Det politiska intresset var härvid underordnadt; papper at enskild natur hedrades med det mest framstående rum och offentliggjordes, försedda med noter och kommentarier, i hvilka utgifvarnes okunnighet och frivolitet visade sig tillochmed mera bjert, än deras talang för kombinerade effekter. Det var isynnerhet tvenne bref, som väckte stor uppmärksamhet, ja, sensation; de voro ifrån en inom ls monde galant väl känd qvinna och uppenbarade en familjehemlighet, som en man af heder skulle sökt att med största sorgfällighet dölja. Ett af dessa tvenne bref var en slags förklaring om det förmodade faderskapet till ett barn, det andra var ett tacksägelsebref, hvars mottagare var okänd; men eftersom namnet Devienne, hvilket bars af ordföranden för högsta domstolen eller kassationsrätten, var uttryckligen intaget iförklaringen, tvekade de lärda och sinnrika utgifvarne af Åles fascicules, icke att draga den slutsatsen, att detta bref var adresseradt till den hemlige underhandlaren angående förklaringen. Sigillbevararen, justitieministern var vid denna tid advokaten Örämieux; men Crömieux hade före belägringen af Paris skickats till Tours för att representera försvarsregeringen, och han efterföljdes i Paris af Emanuel Arago, också en advokat, men äfven andra namn voro inblandade i saken. Hr Arago, som gripits af en utomordentlig sedlig harm vid läsningen af Åles fascicules, skickade efter domstolspresidenten Devienne. Denne, som, efter det han konfererat med den verklige ministern i Tours, på hans inrådan lemnat Paris, för att organisera en provisorisk lagkammare i provinserna, hörsammade icke uppmaningen. Årago skyndade då genast att få försvarsregeringen till att underteckna följande dekret, hvilket han offentliggjorde för att visa, hvilken hög ståndpunkt i afseende på dygd, som republiken innehade: I betraktande deraf att, enligt aktstycken af öfvertygande art hvilka blifvit offentliggjorda, det vill synas, att hr Devienne, president för kassationsrätten, allvarsamt komprometterat sin värdighet som magistratsperson genom en underhandling af skandalös natur; I betraktande deraf att hr Devienne, inkallad att lemna förklaringar, icke åtlydt den till honom ställda inbjudningen; I betraktande deraf att hr Devienne, ställd i spetsen för republikens främsta domarekår, är frånvarande från Paris vid en tid af national fara; Dekreteras, — att hr öfverpresidenten Devienne disciplinariter anklagas inför kassationsrätten, hvilken skall döma i enlighet med lagen. Denna anklagelse kom först för omkring en vecka sedan inför högsta domstolen. Hr Renouard, den nya allmänna åklagaren, ledde ransakningen. Devienne infann sig icke personligen, men afgaf en skrittlig förklaring till rätten, hvilken denna ansåg fullt tillfredsställande. Man torde erinra sig, att kejsarinnan Eugenies år 1864 plötsligt lemnade Frankrike med en enskild ångare, blott åtföljd af en sällskapsdame, och begat sig till Skotland. Denna resa gaf vid den tiden anledning till många förklaringar och antaganden, och man tolkade den såsom ett utbrott af vrede hos den bigotta kejsarinnan, derför att hennes gemål ej ville nog beskedligt lyssna till de klerikala framställningarne, representerade af Eugenie. Rätta anledningen till denna resa, hvilken Nationala försvarsregeringen nu varit nog god att framdraga, var dock den, att den höga damen flydde sitt hem, derför att man i hennes öron hviskat namnet på en rivalihennes mans gunst, m:lle Bellanger. Så mäktig kejsar Napoleon än tycktes vara för den yttre verlden, egde han likväl icke tillräckligt inflytande att kunna dölja sina indiskretioner, och man befarade verkligen en tid, att den kejserliga makten icke skulle förmå att hejda den uppretade makan från att ställa till en process, i hvilken de franska domrarne utar tvifvel skulle ha visat sitt oberoende och fäll ejin FF MA d bD TOR LLA 2 — eden brottslige äkta mannen. Man tillrådde st verkligen kejsarinnan att begära en skils Åmes a, bvi.ken skulle ha väckt stor förvirring sa I och stört det allmänna lugnet. Hon lyssnade a dock till andra och klokare råd och sam co tyckte till att glömma den kränkning son henne tillfogats, men under det vilkor, att or sn saken dertill, m:lle B., skulle aflägsnas. Ocl ti, eftersom man befarade, att dennas barn skull akunna en dag framkalla förvecklingar me ör den laglige arftagaren eller i brist på en så dan, önskade man att afklippa hvarje förhål lande af denna natur genom att förneka de person, som var mest qvalificerad att kunn — 222. VY p fnramlrallad