Göteborgsposten – 1 augusti 1871, sida 6

kunna taga, men ändock måste jag afstå derifrån. Jag kan ej lemna detta hus, såvida jag ej blir tvingad dertill. — Detta är ju dåraktigt. Hvarföre onödigtvis väcka skandel? Naturligtvis måste jag låta or styfmor veta hvar ni är. Om sir Andrew kommer hit och får ett samtal med mrs Cartarat, måste en för er obehaglig, ganska förödmjukande scen följa. Hvarföre ej undvika detta, medan det ännu är tid dertill? — Emedan, ifall ni måste veta sanningen, jag har gifvit ett löfte. Jag har lofvat att under en viss tid ingenting skall kunna förmå mig att af fri vilja iemna mrs Cartaret. Han betraktade henne ett ögonblick med pinsam förvåning. — Ni menar att ni gifvit mrs Cartaret ett sådant löfte? Låt mig förklara — — Det är ej till mrs Cartaret jag gifvit löfte. — Till hvem då? — Det får ni ursäkta att jag ej omtalar. Nog af, jag har gifvit ett sådant löfte, vare sig rätt eller orätt. Jag är öfvertygad om att ni är den siste person i verlden som skulle vilja förmå mig att bryta det. Den stackars John hade en känsla som om man stuckit en knif i honom, någonetädes i närheten af hjertat. Till hvem kunde flickan ha gifvit ett sådant löfte? Till hvilken annan än den man på hvilken mrs Rouse hänsyftat och hvars namn Miles på jernvagsstationen hört sammanparadt med Mauds? Stationsinspektorens ord och hushållerskans gemena insinuationer hade gjort ett pinsamt