Göteborgsposten – 28 juli 1871, sida 2

pe ohm UVA BAL Ub PÅ HJ 1 dcssd vVanskIllga frågor kan ett ord vara ett fel. Det är min pligt all. bevara ett godt förhållande till Ital en, medan Jag samtidigt uppfyller stora religösa pligter. Jag lotvar eder icke, att jag skall ha lycka med mig i allt, som jag i detta hänseende företager mig; men Jag vill under alla omständigheter berömma mig af att föra en förnuftig regering. Dupanloup, biskop af Orldans, en af de ifrigaste kämparne på ekumeniska mötet mot påtvens oseldarhet,-ftk derpå ordet och började med ett varmt loftal öfver Thiers, yttrande derpå: Det är både trolöst och otacksamt af Italien, att det kastat sig öfver Rom, under det Frankrike var inveckladt i krig med Tyskland. Då Frankrike var stadt i nöd, sveks det af alla; men det skulle ej öfvergifva den, som blifvit förrådd och städse satt sin lit till det. Han protesterade emot påståendet att presterskapet ville genom påfvens restauration uppnå andra restaurationer, återinföra hoveri, tionde 0. 8. v. Det var idel osanningar, och han beklagade det franska folket, om det lyssnade till demagogernag deklamationer och förtal. Det är osanning, då man beskyllar oss för att vilja föra menniskorna tillbaka till barbariet; men att de utan kristendomen snart skola sjunka ned deri, derpå ha vi nyligen haft bevis (bifall)... Den hel. fadren befinner sig i en odräglig ställning, hvilken icke kan fortfara, och man måste utfinna ett medel att göra slut härpå, för att kunna bringa frel i samvetena. Om påfven icke är fri, äro vi det icke heller. Vi ha onekligen mycket att göra; men j skolen hvarken kunna grundlägga en monarki eller en repuklik, om j icke återupprätten själarne och karaktererna, och det kan man ej göra, utan att ansluta sig till Gud. Kommen blott ihäg, huru det tillgick i kommunen! (bifall). Utan Gud kunna menniskorna endast sönderslita hvarandra som vilda djur. Den franska nationens, alla de katolska nationernas och — såsom Guizot skulle tillägga — alla de kristna nationernas återupprättelse beror derpå, att påfven återinsättes på sin tron (11). Jag vet nog, att detta är lätt sagdt i ett tal, men svårt att utföra i verkligheten; men det är omöjligt, att adertonde århundradets storhet och berömmelse skall sluta dermed, att Jesu Christi ståthållare blir en mer eller mindre rundligt aflönad huskaplan hos Victor Emanuel (bifall). Talleyrand har sagt, att den, som icke förstår att vänta, ej är i stånd att uträtta stora ting. Katolska kyrkan har visat, att hon förstår att vänta, och hon skall allt framgent visa det. Jag ansluter mig till de biskopar, som undertecknat petitionerna, och jag uppmanar 1 förening med dem chefen för verkställande makten, att icke alltför kargt utmäta det skydd, som den hel. fadren väntar af nationalförsamlingen. Jag anropar honom om att icke låta Frankrike nedsjunka från sin höga plats och att icke glömma biskoparnes ord, och jag beder slutligen församlingen att hänskjuta petitionerna till utrikesministeriet. De skola på detta sätt framkomma till chefen för den verkställande makten, som genom sina medborgares röster upphöjts till maktens tinnar och i hvilkas händer jag förtroendefullt nedlägger våra intressen (länge ihållande bifallsyttringar), Thiers sade sig vilja mottaga detta förtroende, men under det vilkor att han icke skulle behöfva gå längre, än han sagt i sitt tal. Nationalförsamlingen kunde rösta som den behagade; han skulle likväl aldrig inlåta sig på någon annan politik än landets. Härmed voro de egentliga förhandlingarne i ärendet slutade. Församlingen hade hittills visat sig ovanligt lugn. Man uttalade sina sympatier för påfven, men man erkände sin oförmåga att kunna någonting uträtta mot påfven. Plötsligt ändrades dock ställningen; Då det blef fråga om, huru församlingen skulle tillkännagifva sin mening, utbröt en sådan storm, att väl knappast någon fransk nationalförsamling uppleft en våldsammare sådan. Anledningen härtill gaf Keller, hvilken är lika stor patriot som ifrig ultramontan. Flera resolutioner hade föreslagits, bl. a. en af Barthe, så lydande: Församlingen öfvergår, i förtroende till hr Thiers patriotiska känslor och betänksamhet till dagordningen. Thiers förklarade, att han biträdde denna resolution, icke för det beröm som den egnade honom, utan på grund af ordet betänksamhet. Ilan ville försvara kyrkans oberoendo så mycket som möjligt, men utan att sätta landets politik på spel (bifall från venstern). Gambetta förklarade derpå, att han och hans vänner föreslagit, att man skulle helt enkelt öfvergå till dagordningen ; men efter Thiers patriotiska förklaring, som lemnade en garanti för den europeiska freden, ville de ansluta sig till den motiverade dagordning, som chefen för verkställande makten töredrog. Af denna anledning yttrade Keller, att den dagordning, på hvilken Thiers ingått, fick en helt annan betydelse, då den biträddes af Gambetta. Häröfver uppstod ett förfärligt tumult, och Keller sökte förgäfves att motivera sin förklaring. Gambetta protesterade emot, att man sålunda inblandade personligheter i debatten, för att föra landet bakom ljuset, och tillsporde högern, om det icke var vansinnigt att vilja störta Frankrike i nya äfventyr. Stojet och förvirringen tilltogo, och man kunde se, men icke höra, att en häftig ordvexling uppstod mellan Keller och justitieministern Dufaure. Sjelfva Thiero blef i början öfverröstad, men lyckades likväl att till sist få ordet. Han tillrättavisade i starka ordalag Keller, som frambragt split inom församlingen. Det var att störa sammanhållningen inom landet, då man sade, att man icke ville ansluta sig till en resolution, som man ej hade någonting emot, endast derför att den biträddes af en man, som ej tillhörde ens eget parti (bifall från venstern). Under stoj och afbrott från högern tillade han, att om tvedrägten kunde tala, skulle den ej fört ett annat språk, än det Keller begagnat. Han hyste, såsom hela Frankrike visste, helt andra åsigter än Gambetta: men han förkastade icke en dagordning, som han biträdt, derför att den eller den gillade densamma. Keller erinrade om, att han varit alldeles enig med Gambetta och understödt honom, då fäderneslandet var i fara (stoj och afbrott). I denna fråga behöfde församlingen icke visa samma betänksamhet som