Göteborgsposten – 28 juli 1871, sida 2

Från Utlandet. De i går anlända franska tidningarne meddelade fullständiga referater af förhandlingarne inom nationalförsamlingen d. 22 d:s, och fastän vi redan i går återgåfvo en längre telegrafisk analys af Thiers yttrande vid detta tillfälle, torde det likväl vara nödigt att, på grund af sakens vigt, närmare referera mötet, desto heldre som Thiers tal, sedt i dess helhet, visserligen bär den ytterligaste försigtighets prägel, men likväl betydligt skingrar de af telegrafanalysen möjligen framkallade farhågorna för, att Thiers skulle kunna låta sig förledas till något steg mot Italien. Hans syftemål synes hufvudsakligen ha varit att blidka den upprörda stämningen på alla sidor och att förekomma en betänklig brytning mellan de olika fraktionerna, hvilken skulle kunna utöfva en menlig inverkan på sammanhålligheten hos den af olika elementer hopfogade center, på hvilken han sjelt stödier sig, som är ordningsvännernas tyngdpunkt och den häfkraft, som förmår föra statsskeppet lugnt framåt genom bränningarne. Alla åhörareplatserna voro tätt besatta, och den diplomatiska kåren var starkt repre: senterad. Den päflige nuntien, megr Chigi och det italienska sändebudet, riddar Nigra, bade naturligtvis infunnit sig; förutom dem funnos der furst Metternich, lord Lyons och många andra diplomater. På åhörareplatserna såg man äfven en del andliga, bland dem en erkebiskop. Af ministrarne hade Thiers, Larcy, Jules Favre och Pouyer-Quertier infunnit sig på sina platser i salen. Diskussionen öppnades af Pajot, såsom ordf. för det utskott hvilket behandlat petitionerna från biskoparne af Rennes, Rouen, Quimper, Versailles, Saint-Brieuc, Vannes, Bourges o. s. v. Dessa petitioner gingo ut derpå, att franska regeringen skulle vända sig till de främmande makterna och med dem träffa en ötverenskommelse, för att påtven skulle kunna åter få intaga den ställning, som var nödig för hans fria verksamhet och den katolska kyrkans styrande. Utskottet tillstyrkte denna i petitionen framställda begäran, och den föredragande ordföranden yttrade bl. a.: i Påfven har fått den verldsliga makten under vilkor och med förpligtelser, hvilka icke tillstädja honom att afstå ifrån densamma. Han har dock plundrats af den italienska regeringen, som hade oss att tacka för allt, och detta i trots af Frankrikes vilja. Det är isynnerhet grymt för oss att vara vittue härtill, derför att Pius IX alltid visat sympati för Frankrike, och våra första nederlag förskrifva sig ifrån den stund, då vi kallade våra trupper tillbaka ifrån Rom. Till hvems förmån ha vi lemnat Pius IX i sticket? Till förmån för konungariket Italien, som emot oss endast visat svek och ringaktning. Victor Emanuel är i Rom, och Pius IX hotas med landsAykt. De garantier, som äro gifna, betyda intet, dels derför att de italienska kamrarne kunna åter upphäfva dem, dels derför att det är italienska domstolar, som skola afgöra de uppstående tvisterna. Frankrike kan ej glömma, att det alltid funnit sin moraliska storhet i att understödja påtvedömet, kyrcan och de undertryckta. Republiken svek icke heler denna tradition 1848, och Frankrike kan lika liet nu uppgifva en rättvis och helig sak. I den ställung, hvari vi befinna oss, kunna vi emellertid icke vädja till vapenmakt. Det måste vara diplomatiens ak att taga denna fråga om hand; men vi reservera ss för framtiden. I ölverensstämmelse härmed tilltyrker utskottet, att petitionerna hänvisas till utricesministern (bifallsyttringar). Derpå erhölls ordet af hr de Tarteron, rdf. för ett annat utskott, som behandlat 21