Göteborgsposten – 27 juli 1871, sida 2

en dräpande kritik öfver Iandelstidningens hållning i denna fråga. Ehuru vi visserligen anse de punkter, som den ärade ins. framhäft, vara af synnerlig vigt för ett riktigt bedömande af de folkmöten rörande försvarsfrågan, hvilka nu hållits på åtskilliga ställen i landet, tro vi likväl att ännu flera omständigheter gifvas, egnade att betaga all vigt af de vid dessa möten fattade beslut. För tre å fyra månader sedan höllos äfven solköfverläggningar i samma ämne, och dessas uttalanden gingo i en olika, tillochmed motsatt, riktning emot hvad nu är fallet. De beslut, som då tormulerades, gingo vanligen ut derpå, att våra nuvarande försvarskrafter äro bristfälliga och att Sverige både kan och bör försvara sig. Hvad regeringens organisationsförslag beträffar, så vann detsamma i allmänhet härvid lika mycket, om ej mera, bifall än ogillande. Dessa möten voro också verkliga folkmöten. De voro talrikt besökte, och af medlemmar ur alla samhällsklasser. Diskussionen var liflig och varm, och besluten fattades under känslan af att nu kunde ett uttalande vara af vigt, enär representationen utan tvifvel ofta måste ställa på sig sjelf den frågan: skall nationen vara villig att åtaga sig värnpligtens ökade bördor? Hurudan är deremot karakteren af de folkmöten, som nu pågå? Med undantag at mötet i Wernamo, hvarest också en stark minoritet lät förnimma sin stämma, hafva de alla varit sammankallade af någon medlem ur de 106. De hafva i allmänhet varit såtaligt besökte — något som är lätt förklarligt, emedan de iufallit under en årstid, då de s. k. bättre klasserna äro på sommarresor eller vistas vid brunnar och bad samt arbetsklassen har sin brådaste arbetstid. Riksdagen är ej samlad, och för mången har frågan derföre synts förlora sin egentligen brännande karakter. Mötena ha mera burit prägeln af bolagsstämmor, vid hvilka rotehållare-representanten inför rotehållare-komitenten begärt och undfått tacksam decharge för sitt försök att skaffa höga dividender åt dessa senare. Det armöförslag, som af de 106 omfattas, har för öfrigt genom dessa folksammanträden erhållit en bitter kritik, när man vid det senast hållna beslöt, att om detta förslag icke vunne bifall, afväpning borde beslutas. Detta antyder ju hvad vi alltid förmenat, att Andra kammarens majoritetsbeslut utgör en pretext för eller ett steg till den vackra, men för vårt lilla land alldeles opraktiska tanken om en allmän afväpning. Vi tro icke, af ofvan nämnde anledningar, att ens de ifrigaste anhängarne till försvarslöshetssystemet skola söka fästa någon större betydelse vid de senast afgifna opinionsyttringarne. Men om, emot förmodan, sådant skulle bli fallet, då anse vi, i likhet med ins., det vara pligt för hvar och en, som ej förmenar hoppet eller medvetandet om sitt eget personliga mod frigöra honom från omtanken för fäderneslandets försvar, att på det enda sätt som nu är möjligt, nemligen just genom ord, ådagalägga att dessa folkmöten dock ej uttalat nationens mening.