Göteborgsposten – 26 juli 1871, sida 1

af denna drägt. Det bästa var hufvudbonaden, som utgjordes af ett slags mössa med rika bandlyckor. Bredvid den baierska gruppen bildade en del tyrolare och tyrolerskor i deras pittoreska och prydliga nationaldrägt en skarp kontrast. Längre borta sågos blandade wirtembergska och baiereka soldater i flerfaldiga olika uniformer samt franska f. d. krigsfångar i deras nötta, trådslitna uniformer, väntande på bantåget, som skulle åter föra dem tillbaka till hemlandet. Det förmärktes hos dem en kansla af nedslagenhet, af beklämning — ack, hvilken skilnad mellan dessa soldater nu och för ett år tillbaka! Jog minnes dem från Paris bangårdar, huru de under jubel och sång drogo ut — 3 Berlin, för att binda ännu en krans af ygloiro åt sin tillbedda sköna, åt la France. Hvem skulle väl då under denna hänförelse, hvilken ryckte en oemotståndligt med sig som en stormfull hvirfvelvind, kunnat ana, att all denna kraft, som syntes obändig, okuflig, som tycktes skola kunna lyfta verlden ur dess gångjern skulle några veckor derefter ligga förlamad, sönderbruten i Tysklands kasematter och nu, ett år derefter, utmattad, slö, böljd i trasor, ofta barfota, forslas giktbruten ur fångonskapen hem igen! Men det fiones dock äfven i olyckan hos dessa fransmän något, som snart bortblåser hvarje tanke på misströstan. Jag tyckte mig också bakom den skumma blicken hos mer än en utaf dem — eller kanske var det min upproriska inbillning, som så lekte — se gryet till de förhoppningar, som födas af atter Dag, af en ny morgon, i hvilken krafterna åter vakna, elawen blir så spänstig som någonsin förr. Hvad då: Hvem kan tyda dina dunkla runor, o, Vala? Jag begaf mig ut i staden, som var prydd med äreportar och fanor till de hemvändande soldaternas ära. Man möter denna anblick öfverallt i Tyskland. Det är en berättigad glädje, som gifver sig detta festliga uttryck: glädjen öfver hemvändande fäder, män, trolofvade och bröder. Tillräckligt med sorgebudskap ha ingått förut och höjt priset å svart sorgflor — nu är det rosornas tid, och trädgårdsmästarne göra goda affärer. Jag hann nätt och jemt att kasta en blick på den vackra Miiosterkyrkan med dess berömda torn och på den ståtliga bron öfver Donaufloden, vid hvilken Ulm är beläget. Signalpipan ljöd, och det bar åter i väg mot Augsburg. Landskapet bar i denna trakt ombytt karakter. Ögat ser här idel slättland, hvilket ej tycks vara särdeles fruktbart. Här och hvar passeras tillochmed långa sträckor af enformiga torfmossar. Men erbjöd trakten ingenting omvexlande, så var deremot förhållandet annorlunda med lifvet i kupen. Här räsonnerades på det ifrigaste om påfven, om påfvens ofelbarhet och den djerfve teologen Döllinger, eom vågat säga, att denna ofelbarhet är för löjlig. Meningarne voro delade, dock tyckte jag mig finna, att påfvens ofelbarhet stod på klena fötter i de diskuterandes töreställning. Döllinger hade ej få anhängare, och att det var en —s dugtig karl, derom tycktes karlarne vara ense, om än en och annan af de menskliga varelserna med brädan för liljekullarne gjorde korstecknet härvid. Augsburg, den protestantiska religionsfrihetens forna högeäte, passerades, och snart helsadejag de sköna konsternas stad, det herrliga Minchen, vid hvilket ni och edra läsare kanske tillåta mig att nästa gång dröja litet. S.—