Göteborgsposten – 25 juli 1871, sida 2

saren på det enda ställe, der han är oantastlig, neml. Sedan. Jag har aldrig förnekat kejsarens felsteg, hvarför också det kejserliga partiet, hvilket jag sätter en ära i att tillhöra, tillochmed benämnt för affall, hvad som hos mig endast var uppriktighet och lojalitet. Att drifva afguderi i politiken, är ej blott dumt, utan farligt. Genom att angripa felen och prisa det rätta hos kejsaren, förblir jag på den rätta vägen. Efter denna inledning återkommer jag till Amedee Achards berättelse, som gör anspråk på att vara en noggrann skildrig af kejsarens uppträdande efter kapituleringen i Sdan. Jag vill ej gå tillbaka till krigets orsaker och dess början, utan blott tala om följderna; det är blott en episod från Sådan, som omtalats, och jag håller mig till Sdan. Från kl. 11 på morgonen var slaget förloradt. Vi voro sammanstufvade som får i klyftorna utan ordning, utan lifsmedel och utan plan; vi massakrerades af 700 kanoner, hvilka sköto på oss på ett afstånd af omkring en half mil, och vi voro omringade af 400,000 man, hvilka skyddades bakom kanonerna mot våra kulor och bajonetter. Vi blefvo, kort sagdt, kastade in i staden. Jag har haft den smärtan att vara tillstädes både vid de förutgående förhandlingarne om kapituleringen och vid dennas afslutande. Philippe de Massa, Lauriston (båda tillhörande kejsarens kabinett) och jag brusto i gråt utantör dörren till det rum, der vår nesa underskrefs. Hurudan var nu kejsarens hållning före, under och efter slaget? Före kapituleringen utfärdade han ej någon befallning, gaf icke en enda order; jag hoppas att marskalk Mac Mahon är nog lojal att medge detta. Kejsaren utförde ända till sista ögonblicket en konstitutionel herskares bedröfliga roll; han var tillstädes, men han ledde ej operationerna. Efter d. 19:de var han lik den af yxan träffade tjuren, men han föll först vid Sdan. Eftersom han ej hade rätt att blanda sig i något, genomfor han valplatsen i alla riktningar, endast ätföljd af några få trofasta män, och gaf — men tyvärr utan nytta — exempel på det mest beundransvärda mod. Såsom en Napoleon begaf han sig ut i kriget den 2 Dec. 1852, som -en Louis Philippe ändade han d. 2 Sept. 1870, och på grund af en frivillig, men dåraktig maktafsägelse utbyttes den enes droska mot den andres kalesch. Ett förfärligt slut för tvenne män, hvilka visat sig så tappra vid Valmy och Solferino! Efter slaget fortfor han att intaga sin neutrala hållning. Allt var förbi, det var ej mera fråga om hvad man borde ha, gjort, om hvad man skulle göra. Äfven om man icke borde gått till Sdan, så hade man nu, då man väl befann sig der, ej annat att göra än att kapitulera. Det var omöjligt att slåss längre; ty när man strider, så ger och mottager man slag, men här fick man slagen och kunde ej besvara dem. Hvarje timme kostade oss 10,000 man, utan att en enda preussare kunde fällas af våra vanmäktiga kulor. Då begick kejsaren ett fel, ett oerhördt fel, i det han blandade sig i kapitulationen, som angick andra än honom, neml. dem, som vanvettigt fört oss in i detta onödiga slagtande. Öfverväldigad af medlidande med denna arme, som så att säga redan låg på sin kyrkogård, gjorde han, hvad en hvar varit nödsakad att göra: Han gaf befallning om att hissa den hvita flaggan. För de okunniga och förblindade är detta tillräckligt; allt återföll på honom, han blef den syndabock, som belastades med Mac Mahons oförmåga, med Wimpffens vanvettiga dumdristighet, med intendenturens brist på förutsende, med alla de fegas, de odugligas och förrädarnes skamlöshet; han jagades från Stdan till Kassel och från Kassel till Chiselhurst. Om han förblifvit sin roll trogen, om han låtit ytterligare 40,000 man onödigtvis dödas innanför de nedskjutna murarne, då skulle han icke nu bära bördan af en kapitulering för hvilken han måhända är ansvarig, men till hvilken han är fullständigt oskyldig. Om landsflykten är ett tillräckligt straff för honom, hvad förtjena då alla de guldbroderade män som jag åter möter på boulevarden, dessa män, hvilka nästan låtit oss dö af svält och genom sin stupida fåfänga aflevererade oss som en hjord kreatur och till och med afskuro oss ifrån möjligheten att låta döda oss? Ären I obarmhertiga, så slån kejsaren, men då måsten I ock blotta edra bröst, I alla, som borden skjutag för eder brist på mod, fosterlandskärlek och duglighet! Jag afvaktar med otälighet den dag, då ljuset skall skina öfver det förflutna årets händelser, då historien skall börja, då den lugna, klara och opartiska historien skall förjaga de vämjeliga smädeskrifterna. : IIvad skall jag till sist säga om det som berättas angående kejsarens civila drägt, om den dåsiga blicken, om den eviga cigarretten, om mängdens förbittring och om det oundvikliga liket, som ovilkorligen måste sluta hvarje dramatisk berättelse. Jag befann mig, som sagdt, bakom kejsaren och jag följde honom ända till stadens port; han bar uniform, han gret och han rönte allmänt deltagande af menniskomassan. En hvar af oss visste, att han framför alla bar sorgen öfver och straffet för sin tillit och sitt förtroende till dem, som omgåfvo honom. Vi voro obeväpnade. Dagen förut hade vi slagit sönder våra gevär för att icke behöfva utlemna dem, och berättelsens förf. måtte ha en egendomlig känsla, då han blott sett ett lik derstädes, under det att slätterna vid Bazeilles och höjderna vid Givonne voro betäckta af 25,000 fallna. Jag vill sluta detta bref med en anmärkning: Kejsaren hade naturligtvis, likasom jag, likasom alla mina kamrater, orätt i att icke låta döda oss derstädes, då skulle vi icke ha uppleft skammen öfver Metz, Paris, Mans och öfverallt, och vi kunde ha tagit den sorgliga trösten med oss i grafven, att anse oss för de enda brottsliga. Men finnes det någon tröst för oss i att vi ännu lefva, så måste den utgöras af tanken på, att den dag ej är aflägsen, då vi, som lidit all skammen och haft alla sorgerna, då vi med det kalla raseriets och hämndens blekhet på pannan kunde vända tillbaka till nämnda ställe, och då måste ett af dessa tvenne ting ske: Antingen aftvå vi i blod fläcken på vår fana, eller ock falla vi der, för att våra hvita ben må kunna uppegga de kommande slägtena till en fruktansvärd vedergällning. — — Flera franska biskopar ha till nationalförsamlingen inkommit med en petition, hvari begäres, att hon måtte uppträda till förmån för påfvens verldsliga makt. Med anledning i af denna petition ha tvenne deputerade af höTe PAR funtarna nnAllanant unmAaA