Göteborgsposten – 25 juli 1871, sida 2

domar. Det tjenar ingenting till att vi nu inlåta oss på detta ämne. Men om ni då jag om tre månader härofter kommer tillbaka kan fotta tycko för mig, skall allt bli ordnadt, jag svär derpå. Då han slutat förblef Maud länge tyst, ehuru hon insåg att hvarje ögonblick ökade nödvändigheten för henne att säga något. Jag kan visserligen ej lofva hvad ni önskar, mr Cartaret. Äfven om jag åsidosatte mina egna känslor, som ni så nyligen sårat, skulle jag brista i mina skyldigheter mot er mor om jag tilläte er att begagna ett sådant språk som ni nu begagnar utan — utan — Kortligen om jag skall tro att ni talar allvarsamt, så ju förr ni reser bort och glömmer detta nonsens, desto bättre är det naturligtvis. Tänk hvad era eleganta vänner skulle skratta om de hörde er! Jag skall stanna qvar hos mrs Cartaret, ty hon har varit mycket god mot mig; men just derföre skulle det vara dubbelt otacksamt af mig om jag uppmuntrade denna er vansinniga ide. Då ni kommer tillbaka, skall ni utan tvifvel ha glömt bort alltsammans. Och nu sir, börjar det bli mörkt! jag måste gå tillbaka in. Utan att invänta hans svar vände hon sig om och gick hastigt tillbaka genom parken. Lowndes Cartaret for till London med bantåget samma qväll. Hans mor var alltid ledsen då han lemnade Beckworth; men denna gång kände hon kanhända mindre ledsnad än vanligt. Det var bäst, tyckte hon, att han och Mary ej träffades på en tid efter hans dumma uppförande, såsom hon benämude det, förliden natt. Kunde ej detta